Jag läser om Anna-Karin Palms Snöängel och den är precis så bra som jag minns den, eller kanske ännu bättre. Jag förflyttas omedelbart i tid och rum och jag njuter i alla dessa människors sällskap, trots att de är för många, trots att de bitvis är ganska jobbiga, trots att det egentligen blir för mycket av sammanträffanden älskar jag denna väv. Jag borde bli irriterad men jag är trollbunden. Och jag undrar om jag kommer att veta precis när det var jag insåg vad det egentligen var jag läste.
Jag behöver eskapismen just nu, i bokslutshets och -kaos och hets och kaos på andra plan, jag behöver drömma mig bort, ledd vid handen av någon som är ytterst pålitlig (note to self: läs Majgull Axelssons senaste snart).
Och jag inleder läsåret på topp, för att det känns väldigt fint att göra det. Visserligen kan det väl bara gå utför men det spelar ingen roll just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar