Utläst: Interrupted Aria av Beverle Graves Myers

Jag vet inte riktigt hur jag fick upp ögonen för Beverle Graves Myers böcker med mordhistorier som utspelar sig i den venetianska operavärlden. Länge tittade jag på dem, innan jag slutligen önskade mig och fick den första i julklapp. Operainslag i böcker är ju som kattmynta för mig och jag var en aning orolig för att jag även denna gång skulle ha låtit den lockelsen leda mig till något jag egentligen inte skulle uppskatta att läsa men så var inte fallet. Nej, det är inte stor litteratur på något sätt men det är helt OK underhållning.

Kastraten Tito Amato återvänder till sin hemstad Venedig efter ett antal år på en skola där han drillats tillsammans med andra unga män till en sångteknisk nivå som knappast sett sin like vare sig förr eller senare. Han har fått anställning på ett av stadens operahus och med sig har han sin bästa vän Felice Ravello, vars röst inte höll hela vägen. Hemkomsten blir dock inte alls som han tänkt sig - hans lillasyster får märkliga och skärmmande anfall, hans far beter sig konstigt och på operahuset dallrar atmosfären av konflikter. Under premiären avlider en av sångarna och Felice arresteras men Tito kan inte tro att han är skyldig. Så inleds jakten på den verkliga mördaren, för det måste väl ändå vara någon annan?

Till en början håller jag på att bli nipprig av att de italienska termerna kursiveras konstant - när jag kommit till det tionde - tjugonde - castrato vill jag skrika "ja, vi har hört det nu!" men så småningom vänjer jag mig. Jag njuter av hur integrerade sång- och operainslagen är; de är verkligen en förutsättning på många sätt och även om det inte går särskilt djupt är det tillräckligt för att jag ska få promenera runt i en operabubbla. Konflikterna är säkert liknande inom talteater men jag känner mig ändå hemma med slitningarna här, med den bitchiga sopranen som försöker konkurrera ut primadonnan.

Å andra sidan känns det inte särskilt mycket 1700-tal. Jo, miljöerna och kläderna är det, för att inte tala om kastraterna, men annars känns väldigt mycket lite för nutida. Det blir mer kostymdrama än helgjutet på det planet.

Intrigen är måttligt avancerad men kanske just därför ganska... behaglig. Det är mer Christie och Lang än nutida thriller och det mest bestialiska som skildras är väl egentligen hanteringen av de unga pojkarna med änglaröster. Samtidigt löser sig vissa saker lite för enkelt, vilket gör att den del av dynamiken går förlorad. Spänningsmomentet fallerar något och upplösningen är en aning otillfredsställande men öppnar också upp för den fortsätting som kommer - det finns sex böcker om Tito Amato och jag har en känsla av att jag kommer att läsa flera av dem.