Utläst: Future perfect av Mara Lee

En liten ort i Skåne, två pojkar och en labil mor. Och så en flicka som de faller för, blint, dövt och med enorma konsekvenser för dem alla.

Dora, den galna, som det berättas historier om - vilka är egentligen fäderna till sönerna, och vad hände egentligen där ute på ön - som syr kläder som inte liknar några andra plagg. Hennes söner, den äldre Lex, den yngre Trip. Lex med mörker i sitt inre, som håller sig undan och hör de andra skratta, som tecknar med livet som insats och Trip med ljuset och glädjen.

Och hon, flickan Chandra, en katalysator som närapå går åt på kuppen.

Chandra, som hela tiden vetat att det är något farligt hos henne, och något farligt i språket. Orden betyder något annat i hennes närhet, får en annan laddning. Undertoner hon bara anar, undertexter hon inte förstår mer av än att de klistrar sig fast vid henne. Tvetydigheterna där hon blir till måltavlan gör hennes redan återhållsamma användning av sråket nästan obefintlig. De oförstående föräldrarna och lärarna och räddningen hos en släkting som låter henne vara - och låter henne möta Dora och Trip. En hemkomst men alldeles för kort.

Som en röd tråd genom berättelsen ett plagg, en särskild klänning, och en bok om densamma. En klänning för ritualer och brottslighet, för fetishism och smugglande, behandlad med giftiga ämnen och med dödsoffer som följd. Ett plagg som är för mycket, liksom utlevelsen är för mycket, och som är nyckeln till än mer.

Något sker och någon måste sota för det. Dora hamnar på mentalsjukhus, Trip får sin brors biljett till Paris och ett nytt liv tar vid. Han är för ung för det men det är ungdomen som får honom att klara sig - eller klara livhanken, för klara sig är något annat. Han är död men söker liv med sin kropp. Överallt och ingenstans har vi hört den förut men det brukar vara kvinnor som tar den vägen annars. Klockorna som klämtar över Nordsjön i Breaking the Waves klämtar här över Paris gator.

Lex famlar sig fram i vilsenheten, i spillrorna efter det som var och Chandra hamnar på en skola för vanartiga flickor, eller vad de nu är. De som också är lite för mycket, lite för utlevande. Bakom lås och bom men med vägar ut, i alla fall för somliga av dem. Ett mellanrum där Chandra får svar på frågor hon inte ställt, där undertonerna hon anat blir till hela ackord.

Om igen hoppas man, hoppas jag, att det ska vända, att det ska lösa sig, att trådarna ska bindas samman igen men det är som en uråldig tragedi som obönhörligt måste nå sitt slut.

Klockorna klämtar. Någon har gått under.