Jag läser allt av Johanna Nilsson, så är det bara, även om jag inte är helt säker på att det är en så god idé längre, eftersom jag så ofta längtar tillbaka till hennes första böcker i stället.
En dag får sju tonåringar varsitt mail med en länk till en blogg skriven av någon som kallar sig Ikaros. Ikaros vill dö, vill lämna den här världen men inte i skymundan utan spektakulärt - och så satans vackert. Av dessa sju är det två som verkligen fastnar - Emil, som vill rädda Ikaros, kosta vad det kosta vill, och Karim, som vill följa med. Men hur ska de hitta Ikaros? Och på vilket sätt är Ikaros en skärningspunkt dem emellan?
Lite deckare/thriller och mycket tankar. Poliser som bryr sig men tvingas prioritera annat. Föräldrar som vill väl och hjälper till så gott de nu förmår. Trevande första kärlek, besvarad såväl som obesvarad. Mycket som går att känna igen sig själv och andra i. Jag har dock svårt att tro att tre ganska vilsna sextonåringar skulle kunna hålla sig undan polisen såpass länge, med tanke på i hur hög grad de ändå rör sig i omgivningar som bör vara under observation.
Det är som om det blir lite för mycket av Viktigt och Angeläget, för många sorters problematik som ska dela på det ganska begränsade utrymmet. Det Ikaros främst mår dåligt av, utöver sin osynlighet och känsla av att hela tiden spela teater är - miljöförstöring. Klimatångesten tagen till en annan nivå men det bottnar inte riktigt.
Därtill är det lite för enkla lösningar i för många av fallen - den osedda blir sedd, det man inte vågat vågar man, den utbrända hittar en väg in i livet igen. Från nattsvart till solsken på en femöring och jag har svårt att tro på det - och jag har svårt att tro att Johanna Nilsson själv tror på det, så länge som hon själv vandrat i mörkret.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar