Som jag har sett fram emot den här romanen av Sofi Oksanen! Väntan har varit så lång sedan jag först hörde talas om den, sedan den utkom i Finland, sedan det till sist blev klart när den skulle ges ut på svenska. Och som jag förvirras av titeln, eftersom namnet Norma för mig alltid leder till Bellinis opera Norma och här letar jag förgäves efter likheter.
Norma och hennes mor har en hemlighet: Normas hår växer med enorm hastighet och måste klippas flera gånger om dagen. därtill påverkas det av hennes humör och av yttre händelser. När modern plötsligt dör dröjer det inte länge innan det visar sig att hon också hade hemligheter för Norma och att dessa hemligheter är ytterst farliga.
Snart är Norma indragen i en kattochråttalek i en utökad familj, där allt står på spel och inga medel skys. Lager efter lager avtäcks och till en början har jag svårt att hålla reda på vem som är vem och vilken relation de har till varandra. På samma sätt anas händelser både i nuet och det förflutna men först längre fram blir de tydliga - vilka verksamhetsgrenar har egentligen det här familjeföretaget?
Jag blir frustrerad av de halvkvädna visorna men samtidigt är det väldigt snyggt gjort och bitvis enormt spännande. Ändå är det något som saknas, något jag har lite svårt att sätta fingret på. Kanske är det för att så mycket tycks förbli hängande i luften, kanske för att det "övernaturliga" inslaget inte samsas så bra med resten.
De galna kvinnorna, de farliga, de som är för mycket och deras främmande, skrämmande, lockande hår. På något sätt är de värda mer utrymme än så här, huvudrollen i stället för reliefhistorien. Och jag förstår att alla som intervjuar Sofi Oksanen uppehåller sig vid håret - hennes frisyr skulle ju kunna vara Normas, nästan, detta obändigt voluminösa färgglada hår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar