Utläst: Jag såg livet tvingas i mig av Lina Kalmteg

Ätstörningsskildringar och anorexiskildringar i synnerhet är min främsta litterära guilty pleasure - de är ohälsosam läsning och ofta inte särskilt bra men fungerar ändå som kattmynta på mig; jag bara måste läsa. Så naturligtvis kastar jag mig över Lina Kalmtegs Jag såg livet tivngas i mig.

1990-tal, en flicka som vägrar äta, en handfallen, desperat familj och en skuldtyngd mor. Den egna världen, sjukhusvärlden, övervakningen, de tragikomiska terapitimmarna, näringsdrycken som tar död på blommorna... Allt finns där, allt jag läst så många gånger tidigare. Men skillnaden är väl att här är det bara ett i, inget före och knappt något efter. Här finns ingen väg in i anorexin, inga förklaringar och orsaker. Huvudpersonen befinner sig ganska långt in i svälten redan från början och sedan går det bara utför.

Det är intressant att i en intervju läsa att författaren inte tar något ansvar för läsarens reaktioner, vilket hon är i sin fulla rätt att göra men samtidigt något tvivelaktigt med tanke på att just förekomsten av ätstörningar påverkas av skildringar av dem. Och med tanke på att hon visserligen inte skrivit en självbiografisk bok men grundar den på egna erfarenheter. Med siffror som visar en mycket låg vikt men normala värden för övrigt. Som huvudpersonen berättar: "av svält dör man inte". En annan variant av utan personligt ansvar. ("Men" invänder någon "det är väl inte någon särskilt munter beskrivning av tillvaron som anorektiker, den är väl ganska avskräckande, faktiskt" och har förmodligen inte förstått någonting om hur hjärnan hos en person med fallenhet för ätstörningar kan fungera.)

Jag berörs mycket lite, knappt alls, av huvudpersonens öde. Hon förblir i så hög grad en kliché för mig men samtidigt känns det avsiktligt - hon gör sig hård och kall och sig själv nog. Tar avstånd från allt och alla, också från läsaren.

Ibland är det något rått poetiskt över språket, ibland känns det bara tillkämpat, liksom funderingarna kring början och slut, liv som litteratur känns ganska påklistrade.

Men det finns två saker jag uppskattar: samlingen av kända föregångare i ätstörningarnas och depressionernas grepp - Virginia Woolf, Karen Carpenter, Karin Boye... Som litterärt grepp är det farligt att sätta in sig i ett historiskt sammanhang på det sättet, försöket att bli en del av något större kan lätt te sig en aning löjeväckande om man inte når upp till de andras nivå, men som del av huvudpersonens beteende är det fullständigt trovärdigt.

Det andra är att ingenstans i texten nämns orden anorexi, bulimi, ätstörning eller ens självsvält. Vi har nått dithän att det inte behövs, alla som läser vet ändå vad det handlar om. Någon gång i sjukhusmiljön ter det sig märkligt att orden fattas men jag tycker ändå om detta, som det känns, mycket medvetna val (eller finns de där, utan att jag ser dem, plötsligt blir jag osäker men jag vill tro att de saknas).