Utläst: Den fångna (På spaning efter den tid som flytt 5) av Marcel Proust

Jag ligger efter med recenserandet. Jag har redan läst den sjätte delen och om bara någon vecka kommer jag att påbörja den sista. Den märkliga känslan av att vara så nära målet. Men när Den fångna börjar befinner vi oss drygt halvvägs.

Berättaren har tagit med sig Albertine till Paris och och installerat henne i familjens våning. Hans mor är inte direkt begeistrad men låter ändå saken bero, medan hushållerskan ger uttryck för sitt missnöje. Att ha henne så nära borde göra honom lugn men i stället ökar hans misstankar varje gång han inte vet exakt var hon befinner sig, varje gång hon säger något tvetydigt eller motsägelsefullt. Han låter en av hennes väninnor rapportera, liksom en chaufför, men all information tjänar bara till att han mår allt sämre.

Som komplement och kontrast - och som bränsle för tvivlen - finns andra relationer att skärskåda, som den mellan monsieur de Charlus och violinisten Morel där kontrahenterna växelvis utnyttjar varandra, eller halva societetens dubbelliv på det amorösa planet. Och när allt är chimär och nödtorftigt dolda hemligheter, varför skulle den man älskar vara bättre?

Kärleken i dess sämsta form, den oförblommerade svartsjukan, dryper över sidorna och det är bitvis plågsamt att se hur den förgiftar själar om och om igen. När minnena dissekeras återfinns ytterligare skäl till misstro, på tredje varvet finns ingenting kvar av det som var lycka då. Och ändå skildrat med ett förföriskt vackert språk.

För första gången får också berättaren ett namn:

Hon återfick talförmågan och sade. "Min" eller "Min älskade" och mitt dopnamn, vilket, om berättaren får samma förnamn som författaren till denna bok, skulle bli: "Min Marcel", "Min älskade Marcel". Efter detta tillät jag aldrig mer någon kvinnlig släkting att kalla mig "älskade Marcel", för att inte Albertines ljuva ord skulle mista sitt unika värde. (S. 77)

Jag har alltid tidigare föreställt mig berättaren som i princip synonym med författaren men i år har jag försökt betrakta dem som åtskilda, utan att helt lyckas. Jag tror inte att det här stycket egentligen gör någon skillnad för min fortsatta läsning, mer än att jag skäms lite över hur lite jag vet och minns om verklighetens Marcel Proust.

Det är fascinerande med denna motsats till intrigdrivet berättande; jag har ytterst svårt att beskriva vad som egentligen händer men egentligen inga förbehåll när det gäller att avslöja saker - vad som sker är inte ens sekundärt, det är hur det beskrivs, orden, stämningarna, konstruktionen som är det hela.

I mitt förra inlägg hänvisade jag till Sara Danius text om sin Proustska sidenkatedral och det är så lätt att tänka sig romanbygget som en textkatedral, med de större linjerna som strävbågar och utvikningarna i tid och minnen som andra arkitektoniska element, medan språkets sirlighet får vara ornamenten, förgyllningen, de blyinfattade glasfönstren.