onsdag 20 januari 2016

Utläst: Höstens böcker - Litterära värdeförhandlingar 2013 av Torbjörn Forslid, Jon Helgason, Lisbeth Larsson, Christian Lenemark, Anders Ohlsson och Ann Steiner


Höstens böcker - Litterära värdeförhandlingar 2013 hade jag aldrig läst, knappast fått reda på existensen av, om inte min väninna litteraturprofessorn berättat att en recension från den här bloggen ingick som en liten, liten del i det omfattande material den utgår ifrån. Inte heller tänkte jag läsa den i sin helhet, utan mest ta reda på vad det var för bok samt läsa "mitt kapitel", eftersom jag inte tyckte att värdeförhandlingar på det litterära området kändes så särskilt lockande. (Jag blev faktiskt ganska trött redan när jag läste en kort presentationstext på förlagets hemsida.) Så blev det nu inte, eftersom den var betydligt mer lättläst och intressant än vad jag från början trott (och jag blev en aning påskyndad av att det var kö efter mig på biblioteket).

Författarnas utgångspunkt är att litteraturens värde på olika områden är något som det pågår en ständig förhandling om; det litterära värdet är inte statiskt, konstant och i verket inneboende utan "görs", förändras och alltså förhandlas fram av läsare, recensenter, bokhandel m.fl. Visserligen finns det verk som anses "färdigförhandlade" men samtidigt påpekas det att glömda verk om- och uppvärderas.

Själv vill jag nog tro på någon sorts litterär och konstnärlig kvalitet men jag har svårt att argumentera för att denna skulle vara synlig om man inte tillägnat sig en viss, tja, bildning på området, och vad denna bildning utgörs av är alltså det som redan skulle vara framförhandlat som "bra". En sorts cirkelresonemang på sätt och vis, där det finns gott om utrymme för kritiska invändningar. För att komplicera det hela för egen del kombinerar jag denna tro eller kanske snobbism med en kvardröjande klassikeraversion och en personlig smak som är av det slag som i den här boken utmålas som (och traditionellt setts som) sämre: känslan före intellektet, jag vill känna något när jag läser, dras med i det som sker och förlora blicken för konstruktion eller stilistiska finesser. Litteraturen som verklighetsflykt är mitt primära mål.

Oavsett om det finns ett litterärt värde som inte är förhandlingsbart eller ej finns det definitivt förhandlingsutrymme vad gäller uppfattning om litterärt/a värde/n och här åskådliggörs hur detta skett vad gäller tjugo svenska romaner utgivna hösten 2013 samt en roman som utgivits tidigare (Lars Noréns En dramatikers dagbok 20052012 har jag lite svårt att se som en roman men så verkar vara fallet här). Det handlar om att analysera förlagens marknadsföringsmaterial och pressens förhandsreportage och recensioner, bokomslag och baksidestexter, bokbloggares texter, men även hur böcker presenteras i bokhandeln och författarpresentationer på Bokmässan.

Det mest underhållande är när recensenterna inte följer förlagens mallar, när en bok som presenterats på ett visst sätt blir läst på ett annat, kanske mer positivt och allmängiltigt (allmängiltigt innebär (oftast) ett högre värde) och hur sedan förlagens presentationer ändras, liksom hur eventuella senare böcker presenteras annorlunda. Eller hur tesen att "ekonomiskt värde kan inte ge litterärt värde, men litterärt värde kan ge ekonomiskt" sätts ur spel när Jonas Jonassons i stort sett av pressen orecenserade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blivit en sådan enorm framgång att den efterföljande Analfabeten som kunde räkna blev recenserad - och befunnen sämre än föregångaren.

Det är också intressant att läsa om debutanterna, om hur det nya både får ett större utrymme och ibland visas en större välvilja, samtidigt som det behandlas med en viss osäkerhet - ingen recensent vill vara den som skrev ned något som visar sig vara (bli, förhandlas fram till) ett stort genombrott. Och det är där jag får vara ett exempel på hur bloggarna är lite mer benägna att vara kategoriska:
Bloggsignaturen Saga avfärdar till exempel Kattbarnen utan omsvep: "Jag förstår faktiskt inte vitsen med den här boken. Det finns förutsättningar, det ges möjligheter, men allt rinner ut i sanden. Jag känner inget för, inget med människorna i den. Bara ett enda jaså."
Dessutom framgår det att jag valt att läsa boken ifråga utifrån Lotta Kühlhorns omslag (det är jättesnyggt) - ergo, jag är både ytlig och känslostyrd. Men det bjuder jag på. Jag står fortfarande för min recension av Kattbarnen, som för övrigt är den ena av de två böcker jag läst av de diskuterade tjugoen.

Störst utrymme får Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, på samma sätt som den fick störst utrymme i media då och framöver. Författarna kallar detta en markant omförhandling som helt förändrade synen på Lena Andersson som författare. En sorts exempel på en lyckad ompositionering där det mindre lyckade exemplet är Gabriella Håkanssons, Daniel Sjölins och Jesper Virdborgs försök att fjärma sig från den samtida debatten och satsa på mer traditionellt och lustfyllt berättande. Den förstnämnda framstår som alltför avancerad och de två senare, som gömde sig bakom pseudonymen Michael Mortimer, mer som vilse i marknadsföringen. Och de ägnade väldigt mycket tid åt att bemöta krtitik och förklara sina respektive projekt, utifrån de gängse värdeskalorna när det de sade sig vilja göra var något helt annat.

På olika sätt framgår också hur bokbranschen förändrats under senare år, hur den diffusa "marknaden" styr allt mer, hur författare måste vara alltmer färdiga som debutanter, eftersom det är ett sådant risktagande att ge ut osäkra kort, hur alltmer av arbetet sker utanför själva förlaget av andra företag eller av frilansande specialister. En bitvis ganska nedslående bild, tyvärr.

Eftersom jag ju tillhör den ytligare läsarkategorin måste jag också skriva något om formgivningen av den här boken. Omslagets collage av upprepade omslag tycker jag är både snyggt och funktionellt, upprepningen gör de enskilda omslagen till delar i ett mönster som vid första anblicken tycks vara just bara ett mönster. Inuti boken finns bra och ganska stora bilder av omslagen på samtliga böcker som diskuteras, vilket ju är rimligt, eftersom själva omslagen ingår som delar i analysen. Formgivarna nämns också på flera ställen.

Om man går med på att det förs någon form av värdeförhandlingar på det litterära området, d.v.s. accepterar grundförutsättningen för den här boken åtminstone delvis, är det både intressant och givande att läsa den men om man ser rött redan vid ordet "förhandling" är det bäst att låta den ligga, eftersom detta ord upprepas i det oändliga.

1 kommentar:

Birgitta sa...

Haha, jag tycker du är precis lagom ytlig, Saga! :-)