December var en hemsk månad på flera sätt och jag vill egentligen helst glömma den men har man föresatt sig att skriva sådana när sammanfattningar får man väl minnas det som hör dit. Jag läste men orkade inte blogga. Jag hoppade på en Instagramutmaning från Bokhora men orkade inte fullfölja den (men det var roligt så länge det varade). Jag läste ut sex böcker och av dem var
samtliga skrivna av kvinnor
tre skrivna på svenska
två översatta till svenska från engelska
en översatt till svenska från annat språk
en biografi (ungefär)
en övrig fackbok
en diktsamling
tre lånade på biblioteket
två e-böcker
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Början av december var hemsk för mig, Saga. Så hemsk att jag brast i storgråt vid ingångspsalmen (Bereden väg för Herran, alltså) i kyrkan på första advent. Jag lyckades under gudstjänstens gång gradvis samla ihop mig och fick verkligen tröst i bönen och sången och riten (det här låter förfärligt religiöst/moraliserande, men så var det) så att när gudstjänsten var slut kände jag mig mycket bättre. När jag höll på att samla ihop "kappa, hatt och paraply" så blev jag varse att en tjej/kvinna (30-40 år kanske, välklädd, söt, nej vacker faktiskt) på bänkraden bakom lutade sig fram emot mig och tydligen ville hälsa. Eftersom jag är om inte världens sämsta så dock definitivt Skånes sämsta på att känna igen folk (min mamma påstod alltid att hon var ansiktsblind, det är kanske att ta i men i alla fall...)så började jag genast flacka med blicken och köra högvarv uppe i huvudet för att försöka komma på vem det kunde vara och hur jag kände henne. Men hon brydde sig inte om att hälsa eller prata eller identifiera sig, hon bara böjde sig fram emot mig och omfamnade mig, och så sa hon: "Jag känner din smärta. Men det kommer att bli bättre." Därefter försvann hon. Jag kan tala om att det blev inte bättre med en gång, först blev det faktiskt ännu värre, men fram emot jul hade det blivit väldigt mycket bättre, och nu är det riktigt bra. En person jag berättade detta för sa: "Hon var kanske synsk." Den andra sa: "Det var nog en ängel." Just saying. Det är alltid mörkast strax före gryningen.
En del i min hemska december, och något som förvärrade allt annat, var att jag var så fruktansvärt förkyld att jag inte kunde sjunga och utan sång försvinner hela mitt mentala och emotionella immunförsvar, om man kan tala om något sådant. Mina sångpass är min terapi och min medicin - och sångens inverkan på kroppsegna hormoner finns det i alla fall belägg för. Adventssången låg dock före förkylningen men försvann i barnkalas och annat kaos och efter att jag varit bårlärka någon vecka senare var det definitivt slut på sången för flera veckor.
Som yngre var jag närmast rabiat ateist och kunde inte tänka mig att sjunga i kyrkokör men senare tog jag mitt förnuft tillfånga och nu kan jag faktiskt känna något av det där trösterika - när Fan blir gammal blir hon religiös, kanske.
Skicka en kommentar