måndag 30 november 2015

Tematrio - Kanada

Med anledning av Googles doodle för att fira Lucy Maud Montgomerys 141-årsdag har Lyran valt saker från Kanada som man tycker om som veckans Tematrioämne. Kanada... Hmmm, det enda jag kommer på är Margaret Atwood, Alice Munro och Catherine Mavrikakis och av dem är det bara Margaret Atwood jag verkligen gillar. Men Google var ju inspirationen så det blev till att googla ochdå löste det sig.

The Handmaid's Tale är den av Margaret Atwoods böcker jag tycker mest om, men den figurerar lite för ofta i Tematrion så jag tar min andra favorit, Cat's Eye/Kattöga. En snart femtioårig konstnär återvänder till staden där hon växte upp och minns sin skoltid, sina vänner och plågoandar. Just minns, för minnen innehåller ett element av osäkerhet som ger något extra åt denna uppväxt(och mer än så)skildring.

När jag gick i femman började det en ny flicka i min klass. Hon hade Roxettes The Look, som vi nästan lyssnade sönder, men framför allt var det hos henne jag upptäckte musikalen Chess - och Leonard Cohen. Cohenkassetten I'm Your Man lånade jag om och om igen på biblioteket och lyssnade på "First We Take Manhattan" och "Take This Waltz" tills jag kunde dem utantill i sömnen.

No Logo av Naomi Klein är en väldigt intressant bok om hur reklam och varumärken påverkar alla möjliga aspekter av vår tillvaro - och om andra vägar och möjligheter.

söndag 29 november 2015

#dagens(fack)bokomslag dag 22-28

Ytterligare en veckas bokomslag från omslagsutmaningen blir det här. Jungfruspegel, litteraturvetenskap, teater m.m. Som vanligt, alltså.


Reqviem - Music of Mourning and Consolation av Alec Robertson. Cassell 1967. Omslag av Martha Lehtola. 


Den söndagen sjöng jag Mozarts Requiem, mitt älsklingsrequiem, och i höst är det tjugo år sedan jag sjöng det för första gången.



Husmoderns hemkurer och goda råd utarbetade av Kerstin Wenström. B. Wahlströms förlag 1925. 


Jag gillar inte bara jungfruspeglarna, utan även de äldre handböckerna för vuxna kvinnor.



Inventing the Victorians av Matthew Sweet. Faber and Faber 2002. Omslagsbilden är en målning av Theodore Roussel, omslagsdesign av Tim Byrne. 


En bok som handlar om att viktorianerna inte var fullt så viktorianska som vi tror - eller i vart fall inte på det sätt vi tror.



Von Tag zu Tag - Das grosse Mädchenbuch av Rosemarie Schittenheim. Franckh'sche Verlagshandlung 1957. Omslag av Carola von Stülpnagel.


Ännu en bok om vad en ung dam bör veta - t.ex. ungefär vartenda bestick man kan föreställa sig.



Innanför portarna - Stockholms trapphus 1880-1940 av Olof Antell, Margareta Cramér, Kerstin Mandén-Örn, Britt Wisth och fotograf Nino Monastra. Norstedts 1997. Formgivning av Carl Åkesson.



Madame Sarah av Cornelia Otis Skinner. Houghton Miflin Company/The Riverside Press 1967. Omslagsbild av Alphonse Mucha.


Muchas bilder är verkligen vackra, liksom art nouveau överlag.


Barn och böcker av Greta Bolin och Eva von Zweigbergk. Kooperativa Förbundets Bokförlag 1945. Omslag av Birger Lundquist.


Här började synen på barn och böcker, eller snarare på böckerna för barn, förändras. Samma år debuterade Lennart Hellsing och Pippi Långstrump gjorde entré på barnboksscenen och sedan var ingenting sig likt.

lördag 28 november 2015

Utläst: Marie-Louise Ekmans två liv av Klas Gustafson

Jag har aldrig förstått mig på Marie-Louise Ekmans konst - jag är för konservativ för det - men jag har samtidigt fascinerats av henne. Några uppskattande ord får mig att beställa Klas Gustafsons biografi Marie-Louise Ekmans två liv på biblioteket och när jag får den slukar jag den och fascineras än mer.

Det är en heltäckande biografi, från tidig barndom till förra årets avslut efter sex år som chef för Kungliga Dramatiska Teatern, över misslyckade utställningar, dräpande kritik, avslutade äktenskap och rektorsskapet för Konsthögskolan där den röda tråden är att våga och vara konsekvent i sin inkonsekvens: allt är eller kan vara ett konstnärligt projekt.

Boken är snarare tematiskt än kronologiskt uppbyggd men ger ändå ett kronologiskt intryck, vilket måste sägas vara en bedrift. Antagligen beror det på det inledande kapitlet som är en konventionell skildring av barndom och uppväxt - med den grunden lagd är det lätt att gå in i respektive tema, även om de naturligtvis också går i varandra.

Bäst tycker jag om skildringen av tiden på Dramaten, hur hon går in i chefsskapet som en regissör av en föreställning, där föreställningen är Sveriges nationalscen. Hon har varit mycket uppskattad där, även när hon gjort sådant som inte är helt bekvämt.

Intressant är det också att läsa om hur hennes syn på sitt eget moderskap förändrats sedan hon fått barnbarn. Hon var en frånvarande mamma, uppe i sin konst, men en mycket närvarande mormor.

Flera gånger förvånas jag över hur lite jag egentligen sett av det hon gjort - såväl av konst som film och teater, men att hon samtidigt intresserat och fascinerat mig. Jag är väldigt förtjust i den där bilden från filmen Hallo Baby, där hon sitter och målar iförd tutu och benvärmare, den bild som senare utgjorde affischen för en av Konsthögskolans slututställningar.

Ibland tycker jag att det är lite knepigt när det skrivs om ett verk, som avbildas först långt senare i boken, utan att det finns någon hänvisning. Det är kanske en fånig invändning men det hade varit så enkelt att åtgärda.

fredag 27 november 2015

Citerad

En sorts erkännande som bokbloggare är att man blir citerad på pocketutgåvor eller t.o.m. de svenska förstautgåvorna, om man skrivit om de utländska originalen. Detta har inte hänt mig, vilket ju inte är särskilt konstigt, eftersom min blogg är ganska liten och det jag skriver inte är särskilt catchy, men i morse fick jag ett mail från min väninna litteraurprofessorn, som skrev att min blogg citerats i en nyutkommen bok av ett antal litteraturforskare.

Det är ett par meningar ur min recension av Emma Nordlanders Kattbarnen som citeras i Höstens böcker. Litterära värdeförhandlingar 2013 där "sex forskare avlyssnat det samtida talet om litteraturens värde, innehåll och funktion och sett dess mönster, motsättningar och dramaturgi".

Nu har jag ställt mig i kö på biblioteket, eftersom jag vill läsa mer om dessa värdeförhandlingar som jag tydligen ingått i.

Det här är inte det märkligaste jag varit med om men nog kommer det högt upp på listan.

torsdag 26 november 2015

#dagens(fack)bokomslag dag 15-21

Den tredje veckan av bokomslagsutmaningen på Instagram fortsatte med ungefär samma typ av blandning som de tidigare.


Korsetten av Benedict Zilliacus (text) och Timo Sarpaneva (grafisk utstyrsel). 1962. 

Eftersom jag fortfarande var kvar i lördagens Madonnakonsert, där ett genomgående plagg, som väntat, var olika korsettvarianter, blev det på söndagen en bok om just korsetter men långt, långt före Madonna - eller närmast jämnårig med henne. En väldigt snygg bok, som var en jubileumsskrift för två korsett/underklädesföretag.



Praktisk kokbok för hemmet av Hanna Kamke. Nils Ander förlag 1906. 


Kokböckerna var snyggare förr...



IKEA. En kulturhistoria av Sara Kristoffersson. Atlantis 2015. Omslag av Sebastian Wadsted. 


Ett ganska tråkigt men samtidigt kongenialt omslag på boken om företaget som möblerade det svenska folkhemmet (och försåg mig med nitton Billybokhyllor).



Att vara skådespelare - elva av våra främsta om sin konst av Lars Öhngren. Natur och kultur 1963.

Den svenska skådespelareliten för sisådär femtio år sedan.



The Goddess Guide av Gisèle Scanlon. HarperCollins 2006. Omslag av Peter O'Dwyer.


Det är sammetstryck på den här boken som mer är att likna vid ett inbundet modemagasin. Lyx och flärd på collageliknande sidor med tips på hur man får sitt liv att bli lite mer likt... en gudinnas?



Geisha of Gion av Mineko Iwasaki och Rande Brown. Pocket Books 2003. Omslag av S&S Art Dept/Darren Wall. 


Sedan jag var liten har jag varit fascinerad av Japan och drömt om att resa ditmen det har ännu inre blivit av. Däremot har jag läst en hel del - som t.ex. geishabiografier. Det här omslaget tycker jag är så vackert och stämningsfullt.



Vi tonåringar av Olga Golbaek. Wennerbergs Förlags A.B. 1955.


Jag samlar på sentida jungfruspeglar och detta är min första och största favorit. Illustrationerna av "Christel" är väldigt fina också. Det finns en senare utgåva som inte alls är lika fin på vare sig ut- eller insidan.

tisdag 17 november 2015

Tematrio - Verklighetsflykt

Litteratur som verklighetsflykt – ja, det har nog alltid varit en av mina främsta anledningar att läsa. Att fly min värld för en annan och då kan denna andra värld också vara mörk, kuslig och jobbig – men den är inte min. Det som fungerar bäst är det som drar in mig mest i denna andra värld och det är oftast en blandning av intrig och stämning. Comfort reading, däremot, är ju en egen kategori av litterär eskapism. Det är inte så att de går tvärtemot varandra men titelns "verklighetsflykt" och "böcker som lättar upp i tillvaron" är inte riktigt samma sak för mig. Nåväl, jag tar med både och.

Enid Blytons Femböcker fungerade lysande i såväl barndomen som senare tonåren, som både verklighetsflykt och tröst. Det enkelt schematiska men för ett barn spännande – och så alla saker de åt. Kan man läsa Femböcker utan att bli hungrig? Min stora favorit är Fem på rymmarstråt, där barnen och hunden flyr en hemsk hushållerska och slår läger på en ö. Med sig har de en extraordinär matsäck och naturligtvis är det något mystiskt som pågår.

The Night Circus av Erin Morgenstern är en magisk port till en annan värld – eller flera. En monokrom cirkus som drar runt världen och slår upp sina portar om nätterna är skådeplatsen för en tävling i magi. Det är storslaget, filmiskt, sorgligt, hemskt, romantiskt och alldeles, alldeles underbart.

Kate Mortons böcker är vemodiga på ett särskilt sätt. Handlingen utspelar sig i ett nu och ett eller flera förflutna tidsplan och oftast är det oförrätter och oförlåtliga handlingar som genljuder genom åren – men oftast avslutas det ändå med en känsla av försoning. Mina favoriter är TheForgotten Garden och The Distant Hours där ett par barnböcker spelar viktiga roller men på helt olika sätt.

måndag 16 november 2015

Utläst: Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Direkt efter tillkännagivandet att Svetlana Aleksijevitj tilldelas årets Nobelpris i litteratur ställde jag mig i kön på Kriget har inget kvinnligt ansikte hos mitt bibliotek och jag fick den ganska snabbt men läsningen gick förvånansvärt trögt.

Det är en bok där de ryska kvinnorna som deltog aktivt i andra världskriget får komma till tals och berätta sina historier, som ett korrektiv till hur krig alltid skildrats som männens arena, av män, för män. Det är oftast korta avsnitt, en halv sida per person, någon gång betydligt längre, tematiskt ordnade under ett antal rubriker där kapitlen inleds med några reflektioner från författarinnan.

Det är sida upp och sida ned av upprepningar, en kör kallar Svetlana Aleksijevitj det själv och visst, det är ett tema med variationer, men för mig blir det för mycket upprepning och för lite gestaltning. De är intill förväxling lika, dessa historier. Det är samma heta längtan efter att försvara fosterlandet och komma till fronten, samma förvåning och chock över vad det faktiskt innebär, samma umbäranden och samma död.

Och förvånansvärt likt det jag tycker mig ha läst tidigare och redan vet - bortsett då, från att det rör sig om kvinnor. De har extra motgångar i form av att inte bli tagna på allvar, att ofta få kämpa för att komma till fronten, men förvånansvärt många blir skickade rakt ut i elden utan något annat motstånd än att soldatuniformerna är på tok för stora.

De uppehåller sig vid sin rädsla för att skadas så att deras utseende förstörs, de längtar efter sina vanliga kläder, efter att få göra sig vackra och ja, det är ett kvinnligt ansikte. Men det som jag tror var den stora skillnaden får man läsa mest mellan raderna, därtill är skammen för stor. Svetlana Aleksijevitj nämner att hon tycker att det är konstigt att kvinnorna inte är lika uppriktiga när de talar om ett område: kärleken och jag undrar hur korkad hon kan tillåta sig att framstå för ja, det fanns naturligtvis kärlek men när en av kvinnorna berättar om sin kärlek är hon den enda som säger något om hur det kuna vara - hon erkänner att hon var en fälthustru, en älskarinna vid fronten, och att det inte alltid rörde sig om kärlek men "hellre en än alla". När de återvände efter krigsslutet var det många av kvinnorna som fick utstå förtal och glåpord, om att de var slampor som skulle ha tagit andras män men vad som egentligen skedde - det tiger de om.

Det finns beskrivningen av de våldtagna tyska kvinnorna som kommer till bataljonen där förövarna finns men vägrar peka ut de skyldiga, eftersom det varit nog med död. Det finns beskrivningen av hur soldaterna under tre dagar kunde göra vad de ville i de intagna städerna och byarna. Det finns den fritagna ryskan som inte står ut med att föda barnet som hon väntar efter fångvaktarens övergrepp utan hänger sig. Det är alltid andra, det måste det vara, man måste skydda sig själv men jag önskar att hon vågat fråga något lite mer, inte om specifika erfarenheter utan de allmänna. Inte för att jag vill läsa några detaljer, för det vill jag inte, men för att jag inte tror på detta kvinnliga krig.

Men när jag är trött på upprepningarna kommer avsnitten som bränner till: kvinnorna som inte kan berätta, som saknar orden. I orden om att sakna ord blir det något som går in på ett annat sätt.

-Jag vet inte... Visst, jag förstår vad ni frågar efter, men mitt språk räcker inte till för det... Mitt språk... Hur ska jag kunna beskriva det? Man måste... för att... Mitt språk har blivit kvävt av samma kramper som håller på att kväva mig. Om natten ligger jag vaken. Det är alldeles tyst, och plötsligt minns jag. jag håller på att kvävas. Jag skakar av frossbrytningar. Så är det...
Någonstans finns de där orden... Det behövs en poet... som Dante... 
Anna Petrovna kaljagina - furir, sjukvårdsinstruktör
-Jag? Jag vill inte prata... Åtminstone inte... eller... Det är något man inte kan prata om... 
Irina Moisejevna lepitskaja
-En galen kvinna irrade omkring i staden. [---] Hon gick fram till folk på gatan... till vem som helst... och hon sa "jag ska berätta för dig hur de dödade mina barn. Vem ska jag börja med? Ska jag börja med lille Vasilij...? Honom som de sköt i örat? eller med Anatolij, som de sköt i pannan... Vem ska jag börja med?"
Alla försökte undvika henne. Hon var galen, därför kunde hon berätta...
 
Antonina Albertovna Vyzjutovitj
Och allra särskilt i konstaterandet att det bara är den galna som kan berätta om fasorna, åtminstone medan de pågår. För mig får inte kriget något kvinnligt ansikte och det är kanske lika bra, jag vill ändå helst tänka att kriget inte har ett mänskligt ansikte, vill tro på det positiva som jag slentrianmässigt tolkar in i ordet "mänskligt", trots att jag blir motbevisad om och om igen.

söndag 15 november 2015

#dagens(fack)bokomslag dag 8-14

Andra veckan av min Instagramutmaning #dagensbokomslag, för min del med facklitteratur som tema, fortsatte på samma splittrade sätt.


Björn Hodells ABC-bok för teaterbiten ungdom av Björn Hodell och Ernst Åkerbladh (illustrationer). Birgins förlag 1947.


En humoristisk bok med teaterrelaterade uppslagsord.


Vristens makt - Dansös i mätressernas tidevarv av Gunilla Roempke. Fischer & Co 1994. Omslag av Kerstin Törngren Lind, omslagsfoto av Peter Stenwall.


Jag är svag för allt som är något utöver det vanliga och klotband hör definitivt dit. Dessutom är den här boken väldigt liten till formatet, vilket också är ett plus.



Exlibris - en vanlig läsares bekännelser av Anne Fadiman. Albert Bonniers Förlag 2000. Omslag av Birgitta Emilsson.


Anne Fadiman är absolut inte någon vanlig läsare men jag älskar ändå att läsa om människors relationer till läsande och böcker.


Kampen om kroppen - om anorexi, bulimi och andra ätstörningar av Charlotte Buhl. Wahlström & Widstrand 1993. Omslag av Lotta Kühlhorn. 

En tidig fackbok för "vanliga" läsare om dessa allt vanligare sjukdomar. Faktum är, att när den här kom var att leva efter 5:2-dieten definitivt att betrakta som en ätstörning. 



The Fashion Book. Phaidon Press 1998. Omslag av Alan Fletcher.


En väldigt snygg och stor bok om mode. Tyvärr är det (i princip) en bild per designer och en del av dem kunde ha valts bättre, tycker jag.


Sibyllans hemligheter av Sven Linde. Fröléen & Comp. 1925.


Alla har naturligtvis inte haft någon häxperiod men jag känner väldigt många som haft det. Från min egen återstår den här och ett par böcker till - samt en del stilideal.



Bitch av Elizabeth Wurtzel. Quartet Books 1998. Omslagsfoto av David Vance, omslagsdesign av Namara.


Det här kändes som ett passande bokomslag den dag då jag äntligen fick gå på Madonnakonsert. En present till min inre trettonåring som aldrig fick gå på Blonde Ambition. Och dessutom en verklighetsflykt för mitt fyrtioårskrisande nutida jag.

torsdag 12 november 2015

Supersnygga Christienoveller


Idag skriver jag om Novellix Christiefyra på dagensbok.com. De är supersnyggt formgivna av Sara R. Acedo men tyvärr fungerar mysterier bättre i långt än kort format. Det snyggaste omslaget har Tommy och Tuppence-novellen Ett vattentätt alibi, som är en mycket sympatisk bagatell och Den blå pelargonen håller faktiskt, trots formatet. Själva mysteriet berättas vid en middagsbjudning, vilket gör koncentrationen logisk.

Här är recensionen.

måndag 9 november 2015

Tematrio - Syskon

Den här veckan är det böcker som på ett eller annat sätt handlar om syskon som ska fylla Lyrans Tematrio. Först tänkte jag att jag skulle satsa på böcker om tvillingar men sedan blev det dessa tre (jodå, en om tvillingar):

Future perfect av Mara Lee har jag ännu inte läst men den handlar om jag förstår saken rätt om två bröder som älskar samma flicka, med ödesdigra konsekvenser. Det är mörkt, mycket mörkt och destruktivt.

Flickorna i Lori Lansens The Girls är tvillingar men inte bara det; de är siamesiska tvillingar, sammanväxta vid huvudet. Vid snart trettio års ålder är deras tid på jorden på väg att ta slut och det är dags att fatta pennan och påbörja sina memoarer - en självbiografi med två författare, där det som verkar vara sanningen snabbt kan kastas över ända. Det är både hjärtskärande och vackert.

I Linda Skugges och Sigrid Tollgårds böcker 1989 och Mot fyren befinner sig systrarna Majken och Gunnel i centrum och det är i deras sällskap jag trivs bäst. Deras gnabbande om litteratur, där såväl författare som romankaraktärer behandlas som gamla vänner är i mångt och mycket en spegelbild av mina egna känslor, även om min smak är en aning annorlunda. Men för övrigt tycker jag att de är ganska röriga.

Här finns ytterligare en Tematrio om samma ämne.

lördag 7 november 2015

#dagens(fack)bokomslag dag 1-7

När jag ägnade mig åt skönlitteratur under bokomslagsutmaningen på Instagram i september försökte jag ibalnd hitta små teman att följa. Den första veckan av fackböcker har det varit blandat lite hipp som happ.


Det här är en del av högarna som låg framlagda medan jag började välja bokomslag.


Först ut var Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder. HarperCollins 2013. Omslag av Robin Bilardello, omslagsfoto av Norman Parkinson. 

Jag tycker att det är då snyggt med den vita texten och den vita ramen kring det smutspastelliga fotografiet. Tyvärr är boken inte alls så bra som den skulle kunna vara men det finns några avsnitt som skimrar ändå.



Bildkomposition av Ulf Hård af Segerstad. Nordisk Rotogravyr 1952. Omslag av Olle Baertling.

Ett tips om man gillar Olle Baertling är att besöka första hötorgsskrapan - där är hela entrén en enorm diagonalmålning.



Var så god - makt, kön och media av Karin Ekman. Rabén Prisma 1998. Omslag av Stefania Malmsten och Markus Ljungblom, omslagsillustration av Lovisa Burfitt.



En sommar med Proust av bl.a. Laura El Makki (red.). Atlantis 2015. Omslag av Sebastian Wadsted.

Synnerligen somrigt med ljusrosa präglat tryck mot ljusgrönt och ornament som doftar tidigt 1900-tal. En något ytlig men trevlig följeslagare, som kommer att sättas på prov till våren, då jag planerar att till sist läsa hela En spaning efter den tid som flytt. Här har jag skrivit mer om den.



Nattens bibliotek av Alberto Manguel. Ordfront 2007. Omslag av Göran Skarbrandt.


Bokomslag med böcker är det något särskilt med, liksom bibliotek med så höga hyllor att man måste ha rejäla stegar. Och här finns både och.


Boken till dig av Kerstin Thorvall. Albert Bonniers Förlag 1959. Omslagsillustration av Kerstin Thorvall, layout av Per Engström.

En av de genrer jag samlar på är 1900-talets jungfruspeglar, böcker om "vad en ung dam bör veta". Kerstin Thorvalls två är ett par favoriter, mycket p.g.a. hennes egna illustrationer.



The Year of Magical Thinking av Joan Didion. Alfred A. Knopf 2005. Omslag av Carol Devine Carson.


Jag älskade inte den här boken men jag tycker väldigt mycket om omslaget - som också stämmer väldigt väl med hur jag uppfattar innehållet. För mig fungerar nämligen inte den kyliga distansen. Här är min recension och här skrev jag om en sorts insikt kring den.