Utläst: Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård

Det tar lång tid för mig att ta itu med den avslutande delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. De drygt 1 100 sidorna verkar avskräckande med sitt förebud om att närmare en månads lästid kommer att ägnas åt den och facit blev tre veckor. Ändå måste jag säga att det var värt det, för den sista boken är den bästa, trots längden, trots några hundra sidor insprängd Hitlerbiografi (som faktiskt är väldigt intressant och välskriven men inte precis det jag ville läsa och också den ett skäl att skjuta upp läsningen).

Nutiden har kommit ikapp. När den sjätte delen börjar ska första delen snart ges ut och farbrodern har invändningar mot den bild som ges av fadern och farmodern. Långa mail, hot om stämning, advokater, rättegång fyller hans tankar, medan barnen och vardagen pockar på uppmärksamhet och han faktiskt måste redigera del 2 och skriva på trean, eller om det är fyran. Det är en vansinnig arbetstakt och ett smått vansinnigt liv.

Som vanligt är det den extremt detaljerade beskrivningen av det till synes triviala som drar in mig i tillvaron och skeendet, falukorvens röda plast, som snittas och tas bort ger en exakthet, trots att jag aldrig tillagar falukorv finns den detaljen i min inre minnes- och associationsbank.

Det som ändå är det bästa är skildringen av bipolaritet utifrån, förståelsen och bristen på förståelse, hur man känner en människa men bara kan känna igen glimtar av henne när hon är i sjukdomens våld. Jag tror inte att jag läst en sådan beskrivning av djup depression utifrån, inte heller vägen uppåt, mot det maniska. De små stegen, det som skulle kunna vara bra om inte tecknen ändå tydde på något annat.

Ja, han har lämnat ut sin familj å det grövsta, särskilt sin fru, vars skörhet blottats på alla de sätt men samtidigt går de ur det hela med äran i behåll. De är människor och så mycket mer än vad som får plats även mellan dessa pärmar. De är små och futtiga som vi alla men lysande storslagna i sina författarbegåvningar men här tvingas han också ifrågasätta sitt projekt, hur det går och gått ut över dem han älskar.

Somliga tycks invända mot hur självcentrerat det är men det känns ganska märkligt med tanke på hur hela verket rubriceras - det som är slående är däremot hur mycker denna självcentrering ändå lyckas slå an hos så många. Det han säger om sig själv säger han också om vår tid och, kanske, om oss.

När jag talar om Knausgårds Min kamp brukar jag säga att jag inte skulle kunna rekommender någon att läsa den men samtidigt lyser mina ögon och orden hinner knappt artikuleras när jag försöker förklara varför det fungerar på mig och nu efteråt känns det väldigt tomt. Till våren har jag tänkt ge mig i kast med Prousts På spaning efter den tid som flytt en gång för alla och med tanke på de strukturella likheterna mellan den och Min kamp var det här en bra uppvärmning men först blir det lite mer splittrad läsning