lördag 12 september 2015

Utläst: Lollo av Linna Johansson

Den första titeln som slog emot mig (och alla andra) i Modernistas höstkatalog: Lollo av Linna Johansson. Som så många andra kände jag direkt att jag ville läsa den men ju längre tiden led, desto mer osäker blev jag, särskilt när entusiasmen resulterade i hashtaggen #lollotåget och det började sjuda. Andras entusiasm och lysande marknadsföring. "Tänk om jag inte gillar den" tänkte jag och började känna en svag oro för jag ville ju också vara så där lyrisk (det är ju det man alltid drömmer om, böckerna som slår an ens inre strängar helt och fullt) men anade att något skulle skava. Och ja, något skavde.

Lollo och Lidija, i glappet mellan gymnasieår och vuxenhet, en tillvaro där allt flyter. Tillfälliga jobb som det inte blir något mer av, i Lollos fall en kort sejour på universitetet, litteraturvetenskap. I stället långa tomma dagar som tillbringas nere vid Vinterviken. Långa dagar, lätt suddiga och softade av alkoholen, som också för dem närmare varandra in i en särskild vänskap. Men, som berättaren, Lollo, redan från början gör klart för läsaren: något kommer att hända, något omvälvande som resulterar i skriverier och förfasanden.

Det som händer är Mimmi, en likaledes ung och vilsen kvinna, som bloggar om fester och märkliga händelser och plötsligt är Lollo och Lidija en del av detta. Att festerna inte är fullt så storslagna i verkligheten bekommer dem inte, inte heller att finansieringen är webcamsex och mer än så - inne i dimman av droger och bekräftelse smittar Mimmis gränslöshet av sig och har man ständigt ont om pengar, så...

Det tar ett bra tag innan jag kommer in i berättelsen, men vartefter blir jag ändå fast och försätts i samma loja, letargiska sinnesstämning som Lollo. Jag blir så pass avtrubbad att när det berättas om ganska hemska saker kan även jag vifta bort dem med ett "jaha", eftersom jag anammat distansen och den lätta overklighetskänslan, trots det ytterst realistiska anslaget.

Berättargreppet där allt redan hänt och vi befinner oss i en tid långt efteråt fungerar sådär - det är för många antydningar om vad som komma skall i förhållande till vad detta något är. En sorts falsk inre marknadsföring, på samma sätt som baksidans text ger helt andra associationer: "En karismatisk ledare välkomnar dem in i sin krets, där festerna avlöser varandra och pengar inte är något problem." För mig framstår inte Mimmi som så särskilt karismatisk och festerna, ja, de är ju ganska sjaskiga tillställningar. Det är mindre, närmare, solkigare och egentligen räcker det så. På samma sätt som att det som händer räcker men blir förminskat genom antydningarna om något större.

Mitt stora problem är dock Linna Johanssons språk och det är det som gör startsträckan så lång för mig. Jag har i grunden svårt för stavningen "mej", "dej" och "sej", särskilt när den för övrigt blandas med språk på en annan nivå än talspråkets. Tyvärr är det ofta så att de mer avancerade formuleringarna känns fel och styltiga eller bara påklistrade. Liknelserna är på pekoralnivå, idiomatiska uttryck används felaktigt och vissa val av ord får jag ingen rätsida på. Det skär och det skaver.

"Men hon kan ju inte skriva!" tänker jag först. Sedan: "hon har i alla fall inte något språk". Jag hinner undra vad redaktören gjort eller om rädslan för att peta i denna text, som Linna Johansson arbetat med i åtta år, varit för stor. Men också fråga mig om det kan vara så att det är en kongenial gestaltning av en person som inte kan skriva, inte har ett språk, utan bara en historia att berätta. För den tolkningen talar att det blir bättre ju längre boken lider (eller möjligen är det så att jag vänjer mig), som om hon lär sig på vägen men jag har ändå lite svårt att för att tro att det är så. Dialogen skiljer sig däremot från resten, den känns trovärdig på ett helt annat sätt.

Det är inte mycket väsen för ingenting, men det är mycket väsen för något som faktiskt hade blivit bättre med lite mindre.

Recensionsexemplar från Modernista.

Inga kommentarer: