söndag 26 juli 2015

Utläst: Livbåten av Charlotte Rogan

Charlotte Rogans Livbåten hade jag inte läst om det inte varit för att bokpodden Ett eget rum ägnar ett avsnitt åt den och den verkade såpass intressant att jag ville läsa den innan jag lyssnade. Alltså laddade jag ned den som e-bok för att ha under min resa till Finland. Väl på båten tittade vi noga på såväl livbåtarna som cylindrarna som rymmer livflottar. När så vågorna var nog höga för att det flytande hotellet skulle gunga rejält satte jag igång men än så länge har jag inte kunnat lyssna på poddavsnittet p.g.a. sviktande Internet.

Berättaren Grace Winter är drygt tjugo år gammal och nygift när hon 1914 reser med sin man Henry mot New York med en atlantångare. Skeppet förliser och i en underdimensionerad livbåt utspelar sig sedan ett drama på liv och död, ett drama som slutar i en rättegång där Grace är en av de åtalade.

Större delen av boken utgörs av den dagbok Graces advokater uppmanar henne att skriva inför rättegången. Där skildras tillvaron i livbåten dag för dag - vädret, ransoneringen, svälten - och insikten om att de är 39 stycken i en farkost lämpad för på sin höjd 32 personer. Grace betraktar allt som sker och registrerar hur människorna förändras när livet står på spel, liksom hur såväl makt som maktlöshet faktiskt kan utnyttjas. För att några ska överleva måste andra dö men vilka?

Denna dagbok kompletteras med kapitel där Grace beskriver sitt liv före och efter olyckan och även om dessa avsnitt känns betydligt mindre intressanta än den akuta tillvaron i livbåten är det spänningen mellan dagboken och dessa andra avsnitt är som är den största behållningen. Grace är en enormt opålitlig berättare, vilket är något jag är svag för. Är hon ett litet lamm eller en beräknande varg?

Så många frågor dyker upp under läsningen men många får aldrig något svar, vilket jag först fann ganska frustrerande, särskilt med tanke på att rättegången och tiden därefter tedde sig ganska ointressant, men som i efterhand känns väldigt rimligt. Jag är inte särskilt förtjust i slutet men nog är Grace intressant alltid - liksom Henry, mannen som bara finns som en frånvaro.

Inga kommentarer: