lördag 20 juni 2015

Utläst: Ett flicklaboratorium i valda bitar av Maria Margareta Österholm

För flera år sedan läste jag att Maria Margareta Österholms kommande doktorsavhandling skulle behandla bl.a. böcker om anorektiska flickor, ett av mina favoritämnen, och alltså skrev jag upp den på min mentala att-läsa-lista innan den fanns utgiven. Sedan föll den mer eller mindre i glömska men plötsligt stod den där på en hylla på ett av mina bibliotek.

Ett flicklaboratorium i valda bitar: skeva flickor i svenskspråkig prosa 1980-2005 använder sig av en variant av queerteorin, där det handlar om att inte passa in i normen på andra områden än sexualitetens, en skevhet i förhållande till förväntningarna på Flickan med stort F. Denna skevhetsteori får ett stort utrymme och ändå tycker jag inte att det är så mycket av värde som kommer ut ur den.

De två romaner som bereds störst utrymme är Monika Fagerholms Diva och Den amerikanska flickan.  Därtill finns ett antal andra böcker av bl.a. Inger Edelfeldt, Maria Hede, Mare Kandre och Berny Pålsson som får illustrera vissa frågeställningar. Vad gäller det skönlitterära materialet har jag läst i princip allt och älskat en hel del, vilket kanske gör mig extra kritisk, samtidigt som det är det som motiverar hela min läsning.

Det intressanta är, att det för det mesta är ganska olyckliga flickor och kvinnor som står i centrum; de passar inte in eller gör någon form av uppror som också innebär självdestruktivitet, men i Monika Fagerholms båda böcker är det främst birollsinnehavarna som är dessa problematiskt skeva - huvudpersonen i Diva står synnerligen långt ifrån den standardiserade flickrollen, kanske just för att hon är så ickeproblematiserande i förhållande till sig själv.

När jag läser litterturvetenskapliga texter vill jag ha en ahaupplevelse kring de analyserade texterna. Jag vill få ytterligare nycklar till dem, jag vill att de ska ha förändrats för mig i och med att min förståelse för dem djupnat men här känner jag tyvärr inte att så är fallet. Jag vill läsa böckerna men jag vill det mer för dem som de alltid varit för mig, med eller utan skevhetsteorin.

Egentligen är det här kanske bara ytterligare ett exempel på hur icke lämpad för att bli litteraturvetare jag är och var men medan jag läser undrar jag verkligen hur många gånger man kan använda sig av exakt samma citat i en avhandling. För mig är det också problematiskt att det genast måste göras undantag i den redan i grunden ganska godtyckliga avgräsningen i tid och rum vad gäller utgivna romaner. Det finns en tes som ska bevisas men för att detta ska lyckas krävs det så väldigt mycket att det som är kvar blir väldigt tunt.

Inga kommentarer: