Utläst: Marina av Carlos Ruiz Zafón

För några år sedan läste jag Vindens skugga och Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón och samtidigt som jag tyckte om såväl stämningen som drivet i dem var det något som inte riktigt stämde; det var ett anslag och en storslagenhet på ytan som innehållet inte riktigt räckte till för, men utan att jag exakt kunde göra klart för mig var det fallerade.

I julas fick jag Boktjuven av min svärmor men då jag redan läst den erbjöd hon mig i stället den bok hon själv tänkt läsa på hemvägen - Carlos Ruiz Zafóns Marina. Marina skrevs före den bästsäljande Vindens skugga och var tänkt att rikta sig till young adult-segmentet, medan den vid den svenska utgivningen marknadsförs som de senare romanerna.

Femtonårige Oscar går på en internatskola i Barcelona och känner sig inte riktigt hemma där, utan strövar gärna runt i staden på egen hand. En dag kommer han till ett pampigt men förfallet hus och kan inte motstå nyfikenheten, utan smyger in i trädgården - och huset. Det blir inledningen till en fantastisk vänskap - och spirande kärlek - med Marina, dottern i huset. Tillsammans börjar de nysta i ett mysterium, vilket visar sig vara farligare än de någonsin kunnat ana.

Det finns mycket jag tycker om i den här boken - det gamla huset och den gamla teatern, operasångerskorna vars röster tystnat på olika sätt, det smygande i skräcken men samtidigt är det som om det inte riktigt fäster. Det är mer av kulisser än fiktiv verklighet och jag blir inte särskilt berörd, ens när jag letts vid handen mot de stora känslorna. Kanske är jag för luttrad, kanske är det faktiskt så att det hos Carlos Ruiz Zafón finns en viss sorts ytlighet med förment djup, besläktad med den jag finner hos en del franska författare, som jag är väldigt känslig för.

Eftersmaken är bitterljuv, njutningen i att läsa om den första kärlekens sötma och den första stora sorgens kyla blandas med den där besvikelsen över att jag inte får riktigt vad jag hoppas på.