Efter att så många skrivit minst sagt uppskattande om Karolina Ramqvists Den vita staden var mina förväntningar högt ställda, särskilt som jag tyckte väldigt mycket om både Flickvännen och Alltings början. Förväntningar kan ställa till det men här infriades de med råge och ändå vet jag inte om jag kan beskriva hur. Jag läste den i två sittningar en dag, på väg till och från jobbet. Två dagar senare läste jag om den. Den överlägset bästa boken hittills i år, Egentligen kanske jag inte borde skriva mer än så.
Flickvännen var intensiv, spännande och väldigt, väldigt snyggt skriven med små detaljer som perfekt passade in i den på ytan fläckfria tillvaron. Karin putsade de glänsande ytorna i sitt stora hus, oftast i väntan på pojkvännen John, ledare för ett gäng grovt kriminella och ett ständigt hot anades i bakgrunden.
Här är det ett efteråt. Tillvaron har krackelerat, rämnat, fallit samman. Det välskötta huset är närmast vanskött och Karin orkar knappt ta hand om sig själv. Den halvårsgamla dottern Dream tar hon dock hand om, även om hon kanske pratar en aning för lite med henne. John är borta och med honom pengarna. Huset har blivit utmätt, liksom bilen, och om en vecka har hon ingenting kvar längre. I månader har hon väntat, halvt förlamad av chock, av sorg, av det överväldigande moderskapet, men nu måste hon ta sig samman och göra något.
Kontrasten mot Flickvännen är på sätt och vis enorm; de rena ytornas perfektion har bytts mot ett överflöd av smuts men framför allt kroppens imperfektion. Det är så mycket kropp och kroppsvätskor, kroppen hos en alldeles vanlig relativt nybliven mamma. Det är bröstmjölk som läcker, snor som rinner och bebisbajs på fel ställen. Det är en morgonrock att skapa sig ett bo i, ett bo för två men där samtidigt lukten av den frånvarande mannen fortfarande kan anas. Förhållandet till dottern är motsägelsefullt - hon beskrivs som en förlängning av den försvunne mannen, ett sätt för honom att hålla sig kvar, men är samtidigt så tydligt den som ger livet en mening i nuet. Beskrivningen av hur de somnar tillsammans får mig att tänka på en djurhona och hennes unge och det djuriska går igen i hur Karin äter pizza direkt ur kartongen.
Men det är hela tiden lika snyggt gjort, det är samma talande detaljer men nu säger de ofta något annat - som hur Karin river upp en förpackning bröstmjölksersättning med tänderna eller hur det känns när hon nästan halkar med barnvagnen i en ramp. Också när det handlar om det som finns kvar av det tidigare överflödet är det slående hur Karolina Ramqvist får fram känslan av lyx utan att nämna mer än ett märkesnamn vid ett enda tillfälle - det räcker med tröjornas mjukhet och silkespapperens existens.
Med mina obefintliga erfarenheter av någon form av undre värld, bortsett från lästa och sedda deckare, tror jag på det här. På hur vännerna vänder en ryggen, på sveken, på hur kvinnorna bland dessa kriminella män är både livegna och troféer, på hur man inte kan gå tillbaka till ett vanligt liv när man befunnit sig där. Man blir en annan och spelreglerna ser helt annorlunda ut, resonemangen man för likaså. Det är spännande men på ett lågintensivt sätt, de olika hoten tar på något sätt ut varandra och hopplösheten tar nästan udden av dem, samtidigt som de är nog så påtagliga.
Det känns hela tiden så rätt, så väl avvägt och som om allt överflödigt är bortskuret. Vid ett enda tillfälle hakar jag upp mig på ett ordval: "överdel" är för mig ett samlingsnamn och inte något jag skulle säga om ett specifikt plagg.
Dessutom är omslaget av Lotta Kühlhorn ett av de snyggaste jag sett på mycket länge, samtidigt som det är smått genialt. Den blanka svarta texten mot det matta vita. Rent, snyggt, avskalat - men texten krackelerar, går isär, på samma sätt som Karins tillvaro krackelerat och gått isär. Och ändå är det ett så vackert sönderfall, där på utsidan, den glansiga ytan som en kontrast mot textens köttiga inre. Den Karin ville vara och den hon blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar