Anna-Karin Palms förra bok, Snöängel, är en av de bästa böckerna jag läst de senaste åren och jag har sett fram emot att läsa hennes senaste, Jaktlycka, även om jag redan i förväg insett att den inte skulle vara särskilt lik min favorit.
Tio noveller om kvinnor, kvinnors kroppar, kvinnors känslor, kvinnors erfarenheter. Väldigt mycket kvinnliga kroppar, väldigt mycket kroppsliga erfarenheter, väldigt mycket sex, helt enkelt. Från den sjuttonåriga flickan som vill bli av med oskulden till det åttio-nittioåriga paret som närmast blir påkomna av sin dotter över förälskelser, graviditet, förlossning, skilsmässa. Ingen lämplig pendeltågsläsning om man är pryd som jag, men där sitter jag och försöker vinkla bort boken från mina medpassagerare när jag kommer till de mer explicita avsnitten.
Medan jag läser tänker jag om och om igen på Schumanns sångcykel Frauenliebe und Leben - om en kvinnas kärleksliv, från förälskelse till makens död. Åtta sånger. Det blir en musikalisk dialog i mitt huvud som jag inte har en aning om huruvida Anna-Karin Palm haft en tanke på när hon skrivit.
Ibland blir det för mycket för mig, ibland blir det vackert, hur ett "tills döden skiljer oss åt" får ytterligare en dimension. Men bäst tycker jag ändå om den novell där kroppen visserligen är ytterst påtaglig men där sexualiteten är underordnad, där handlingen kretsar kring en kvinna, ett barn, en katt och en sjukdom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar