Utläst: Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss

När det var tre månader kvar till julen läste jag ut den sista av förra årets julklappsböcker: Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss. Den har fått vänta dels för att den handlar om en person jag inte har någon som helst relation till sedan tidigare, även om den verkat fascinerande, dels för att den är så stor och tung.

Minnets spelplats är Gunilla Palmstierna-Weiss självbiografi och man får leta efter mer spännande liv. Född högadlig i Sverige av labila föräldrar hann hon överges om och om igen, vara bosatt i Holland under andra världskrigets bombningar, bli av med sitt arv p.g.a. märkliga lagar, befinna sig i de vänsterintellektuellas centrum under många år och skapa en mängd scenografier till föreställningar av bl.a. Ingmar Bergman.

Det är en ganska traditionell biografi som kronologiskt berättar om förfäder och förmödrar och sedan det egna livet. Den mängd kända författare, konstnärer, regissörer, formgivare etc. som passerar revy är enorm, och det är inte bara bekanta utan nära vänner. Avsnitten har ganska torra men samtidigt lockande rubriker och även de små faktarutorna som dyker upp här och där för att förklara sådant som för en yngre läsare kan te sig främmande är ganska givande.

Sammantaget blir det en väldigt rik bild av konstnärs- och kulturliv i Sverige men även andra länder under andra halvan av 1900-talet - och hur det var att som kvinna kombinera konstnärskap och familjeliv. Ständigt hamnar hon i skymundan av männen, hennes namn finns inte med i föreställningsprogram eller som medförfattare i böcker, hon måste förhandla sig blå för att få betalt för sitt arbete, som om det var en hobbyverksamhet. Men också hur hon lämnar bort sin son, precis som hon själv blev bortlämnad, för att det inte går att få både karriär och barn - om man är kvinna.

Eftersom Gunilla Palmstierna-Weiss bara varit ett namn för mig tidigare saknar jag förkunskaper jag önskar att jag hade haft - att jag sett några av föreställningarna eller åtminstone en del av de offentliga utsmyckningarna - men till sist, efter bortåt 300 sidor, är det något som pingar till: dottern Nadja är ju skådespelaren Nadja Weiss som jag sett och uppskattat i ett antal föreställningar på Dramaten. Där fanns den, kopplingen som gav det hela mer liv.

Det negativa är att den mestadels är så visuellt tråkig. Med en konsthantverkare och scenograf som författare och en grafisk formgivare till son som medarbetare borde det inte vara möjligt men resultatet är något som intill förväxling liknar mina skolböcker från 1980-talet. Det är typsnitten, de dubbla spalterna, de små bilderna och faktarutorna. Allting. Inklusive omslagsbilden och titeln som också leder tanken till lärobok i nutidshistoria. Eller också är det kongenialt - det är en lärobok i nutidshistoria men det är så trist. Men det finns ett uppslag som bryter av totalt och jag önskar att det hade varit lite mer av det över hela boken.

Skolbok?

Också skolbok, om än med lite bättre balans.

Äntligen! Men kunde man inte ha satt texten lite snyggare?