En förmögen äldre dam avlider oväntat en kväll och ryktet gör gällande att hon mördats - hon tycks nämligen ha fått i sig en rejäl dos opiumhaltig medicin. Den som tjänar mest på hennes död är brorsonen och damen i huset mittemot bedriver en veritabel kampanj mot honom. Vilken tur då, att Dido Kent är på besök hos sin kusin och inte kan låta bli att titta lite närmare på omständigheterna kring dödsfallet.
Det låter som en klassisk engelsk deckare och det är det också, med undantaget att den utspelar sig i början av 1800-talet.Det är alltså en kombination av Agatha Christie och Jane Austen och även om det är småtrevligt har jag lite svårt att riktigt förstå poängen med det. Pastischen och de historiska markörerna blir för mig bara till kulisser och jag längtar till de riktiga 1800-talsromanerna i stället - eller till vanliga Agatha Christie. Det blir lite för mycket av hur olämpligt det är att en dam ägnar sig åt att försöka lösa ett sådant mysterium och hon tvingas i stort sett välja mellan sin nyfikenhet och mannen hon trånar efter (trots att hon är lastgammal och han ännu äldre, de har så mycket emot sig ändå, gubevars).
Samtidigt är det ju sympatiskt med en bok där det mesta är synnerligen oblodigt, bortsett från det grymma ödet den avlidnas hund har mött, och där biblioteket spelar en inte oväsentlig roll. För att inte tala om samtalet med bibliotekarien:
'Mrs Midgeley,' she said, 'no longer has a soul.'Sådant förlåter det mesta och upplösningen är faktiskt ganska oväntad, även om den är såpass utdragen att överraskningsmomentet blir en aning lidande.
'Has she not? How very... unusual. And how do you deduce it?'
'I deduce it from the fact, the palpable fact, that she no longer reads any books at all,' whispered Miss Merryweather.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar