måndag 27 oktober 2014

Utläst: The Devil Within av Stephanie Merritt


The Devil Within av Stephanie Merritt är den näst sista av böckerna jag köpte i Oxford. Självbiografier om depression och anorexia är väl inte precis det nyttigaste att läsa men jag är ju alldeles för svag för sådana skildringar. Den här innebar dock en del överraskningar - baksidans anorexi var reducerad till ett par sidor och egentligen en bisak i författarens psykiatriska historia.

Stephanie Merritt är en skapligt framgångsrik författare och redaktör på en tidskrift och ensamstående mamma när mörkret än en gång sänker sig över henne. Hon är minuter från att hoppa av ett tåg i full fart men låter bli och inser att hon nog behöver hjälp, när allt kommer omkring. Någonstans där börjar en ny väg framåt och senare kommer behovet av att bena upp historien - hur började det, egentligen? En kärleksfull barndom, en församling som ett andra hem men en delvis plågsam skoltid. Tro och tvivel och så mörkret. Om och om igen men utan att vare sig hon själv eller någon annan ser att det faktiskt är något som hon skulle behöva få hjälp med, att hon inte bara är lite överkänslig utan faktiskt bipolär, om än i mild form.

Trots att jag vet att det är en självbiografi läser jag boken som en roman, jag kan inte låta bli. Kanske är det alla biografiska böcker som romanrubriceras, kanske är det något annat men här har verkligheten klara fiktionskvaliteter. Jag tycker mycket om skildringen av tiden i Cambridge, känslan av att hitta hem, även om det är in i en ny destruktivitet, och av vänskapen med och kärleken till en blivande präst - som dock inte berättar något om sina framtidplaner förrän det är på ett sätt för sent. Det är också intressant med religionens roll, både som hjälpare och stjälpare och skildringen av hur sjukdomen påverkar hennes föräldraskap känns ovanligt ärlig och faktiskt saklig samtidigt som den berör.

Det är alltså mycket som är bra, t.o.m. väldigt bra, men helheten blir onödigt splittrad. Det är lite för många faktaavsnitt med uttalanden av olika experter på psykisk ohälsa men samtidigt är ju det uttalade syftet att hjälpa andra som lider av samma problematik. Själv har jag ändå lite svårt att fullt ut tro på att man kan må så dåligt som hon gör utan att tro att det är "på riktigt", trots att hon haft såväl deprimerade som manodepressiva vänner och känt åtminstone ett par stycken som begått självmord, men förnekelse är en väldigt stark flyktmekanism.

Inga kommentarer: