Utläst: Kind of Cruel av Sophie Hannah

Jag har läst några av Sophie Hannahs deckare och kan aldrig riktigt bestämma mig för vad jag tycker om dem - tillräckligt bra för att läsa fler men aldrig så fantastiska som omslagsblurbar och annat gör gällande.

I Kind of Cruel står de tre titelorden i centrum - Amber går till sist till en hypnosterapeut för att få hjälp med den sömnlöshet hon lider av sedan hennes bästa vän mördades i en anlagd brand. Motvilligt följer hon terapeutens instruktioner och yttrar orden "kind of cruel" - utan att ha en aning om vad de betyder. Några timmar senare kontaktas hon av polisen, misstänkt för mordet på en kvinna hon aldrig hört talas om. Var har hon egentligen sett de där orden och vad finns det för samband med den där märkliga julhelgen för flera år sedan då hennes svägerska försvann med sin familj - för att sedan återkomma och tiga om händelsen?

I de tidigare böckerna har jag varit irriterad på Sophie Hannahs poliser och här slår den irritationen ut i full blom - jag blir nipprig av dem och tycker mest att de stör historien. Naturligtvis måste de vara med men de är så enerverande på alla plan, allihop. Dessutom har jag svårt att hålla isär dem, trots att de ju inte är nya för mig; det är som om jag inte ens har lust att försöka längre.

Däremot tycker jag mycket om Ambers relation med fosterdöttrarna - för det var hon som fick vårdnaden om dem vid väninnans frånfälle, och hon skulle adoptera dem om inte deras biologiska mormor förhalade processen. Det finns en värme och humor där, som väger upp en del av det övriga eländet i Ambers tillvaro.

Lite för ofta känns det som om Sophie Hannah tar till olika knep för att låta läsaren sväva i ovisshet om hur saker och ting förhåller sig men hon lyckas också få till ett av de sjukaste mordmotiven jag stött på, trots att jag läst och sett hundratals deckare. Sjukt i den faktiska betydelsen sjukt och utan att vara groteskt och bestialiskt på andra sätt.