söndag 13 april 2014

Utläst: Döden går på Operan av Loulou Forsell

I en kommentar till mitt inlägg om (några av) Maria Langs operainslag fick jag av jspr tips om Loulou Forsells Döden går på operan, en bok jag tidigare köpt enbart p.g.a. titeln men inte kommit mig för att läsa.

Den unga kriminaljournalisten Ann Wigert får en inbjudan till ett cocktailparty för att fira en framgångsrik operasångerskas gästspel - en operasångerska som gick i samma skola för halvtannat decennium sedan. Det ligger något i luften men att det ska resultera i en katastrof efter premiären av Gounods Romeo och Julia inser bara läsaren.

Det är en klassiskt upplagd pusseldeckare med ett begränsat persongalleri där samtliga visar sig ha haft tillfälle - om än inte uppenbart motiv - att utföra mordet och redan första kapitlet är det mer än en sak som leder tankarna till Maria Lang - två av huvudpersonerna heter faktiskt Lange i efternamn och det figurerar ett armband i form av en orm. Hade inte den här romanen givits ut några år före Mördaren ljuger inte ensam hade man kunnat muttra men som det nu är, ja då kommer en del andra funderingar.

Operamiljön är, som hos Maria Lang, tacksam, och här finns en ingående kännedom om den, då författaren är dotter till den mycket kände sångaren och operachefen John Forsell. För en nutida ter det sig dock ytterst otroligt att man under några som helst omständigheter skulle besätta en huvudroll med en person som helt saknar scenisk erfarenhet på Kungliga Operan men det var kanske annorlunda på 1940-talet? Paralleller till handlingen i den centrala operan återfinns mest i mordmetoderna men samtidigt spelar musiken en extra roll.

Det mesta är ganska sympatiskt och välbekant för dem som kan sina Christie, Lang och Trenter - det är lite av samma typer som återkommer och det på sätt och vis mycket avlägsna 1940-talet och dess chargong länder såväl trevnad som frustration - något som gör mig väldigt trött är de synnerligen fasta könsrollerna - huvudpersonerna kan inte tänka sig något värre än att kyssa en kvinna och förväntar sig att de kvinnliga läsarna delar denna känsla. Männen är starka, långa och ståtliga och kvinnorna ska vara motsatsen. Det upprepas dock till leda att just huvudpersonen är ett undantag - hon är både lång och kapabel att tänka, ungefär.

Loulou Forsell hann skriva tre deckare och två självbiografiska romaner innan hon gick bort vid drygt 30 års ålder 1954 och tycks ha levt ett ganska fascinerande, om än inte helt lyckligt liv.

Inga kommentarer: