Utläst: Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård

Får man skriva så om föräldraskapet, sitt eget, utan att bli rullad i tjära och fjädrar? Skulle en kvinna kunna göra det utan att bli förklarad galen? Och ändå sitter läsarna i tusental, hundratusental, och är glada över att Karl Ove Knausgård tidvis stängt in sig och avskärmat sig för att kunna, tillbringat veckor borta från sin familj för att han måste - skriva. Allt för konsten men vem betalar priset?

Ja, jag är bara avundsjuk men Knausgård tar fram mina sämre sidor. Jag tycker inte att hans böcker är fantastiska men det fascinerar mig oerhört hur intressanta han tillfälligt lyckas göra de mest prosaiska företeelser, hur jag hela tiden vill läsa vidare, trots att jag saknar något jag verkligen vill ha när jag läser: någon att engagera mig i, kanske identifiera mig med, och det kräver att jag finner någon av personerna sympatisk och det gör jag egentligen inte i hans böcker, i alla fall inte hittills. Jag tycker mest att de är jobbiga och självupptagna - eller för suddiga för att jag ska kunna relatera till dem.

I Min kamp 2 är det förhållandet och familjebildningen som står i fokus, med början en dag på ett hemskt nöjesland i nuet och sedan återblickarna. Hela tiden tänker jag på Proust, fast utan det poetiska. Det är återblickarna och detaljrikedomen i utvikningarna som gör det, tror jag. Men poesin saknas och så tycker jag att Prousts teckning av personerna utöver huvudpersonen är fylligare, trots att de kan vara nog så undanglidande; hos Knausgård känns det som om alla är perifera utom Knausgård själv, kanhända just för att de är verkliga och även om han skriver precis vad han tycker och tänker om dem är han ändå inte förmögen att gå in i dem, annat än hypotetiskt.

Jag har läst en artikel om en kvinna som tydligen är förebild för en mamma på ett barnkalas och som tog illa vid sig av en nedsättande beskrivning men med tanke på vad de närstående utsätts för känns det som en något överdriven reaktion; hon är ju inte precis identifierbar för särskilt många.

Men trots mitt gnäll fortsatte jag nästan genast med del 3 och även del 4 och 5 fick jag i julklapp så nog kommer jag att läsa ett par tre tusen sidor Knausgård, jag också.