lördag 8 mars 2014

Utläst: en Novellixkvartett av Karolina Ramqvist, Elsa Billgren, Martina Montelius och Gunbritt Sundström

I höstas gav Novellix ut en karamellfärgad kvartett, som jag genast bestämde att jag ville ha: Karolina Ramqvist skriver så bra, Martina Montelius pjäser gillade jag, Elsa Billgrens blogg följer jag och de mer litterära inläggen innehåller oftast väldigt fint fångade känslor och stämningar och Gun-Britt Sundström - ja, hon följde med på köpet. Det är fyra sinsemellan ganska olika noveller, med den gemensamma nämnaren att de handlar om människor som är ganska ensamma och vilse i världen men på olika sätt och med olika strategier för att hantera det.

Karolina Ramqvists Farväl mitt kvinnofängelse är en kort resa ned i en avgrund - under en sorts terapisession för de intagna på ett kvinnofängelse får man följa en av dem, en livstidsdömd kvinna som just förlorat det som givit hennes liv mening. Omedelbart blir jag fångad och fast, omedelbart vet jag att det här kommer att vara den bästa av de fyra novellerna. Utanförskapet, föraktet, ensamheten, hoppet och hopplösheten och så den mycket enkla men på sätt och vis vackra slutscenen, som får mig att gråta, trots att jag sitter på pendeltåget.

Elsa Billgrens Man kan vinka till varandra från balkongerna vann inte på att läsas direkt efteråt. Den är för pladdrig och grund för det, för stilistiskt svag och för dåligt korrekturläst. De betraktelser som fungerat mer än väl i bloggen räcker inte till här. Det är visserligen inte samma men det känns som om grunden är snarlik. En trettonårig Elsa på solsemester med sin konstnärsfamilj och en något äldre väninna, som är hård på utsidan och ganska trasig på insidan. Det är restaurangbesök och sevärdheter, funderingar i ensamheten och dramatisk höjdpunkt som inte riktigt håller.

Martina Montelius Ulf gråter är en lätt absurd historia om en gränslös kvinna, grandios och oerhört sorglig. Men precis som när jag läste Främlingsleguanen är det något som lägger sig emellan mig och personerna, kvinnan, sonen och objekten för hennes kärlek. Det lakoniska berättandet om vad som skulle kunna betecknas som livsavgörande händelser, de tvära kasten, kylan. Återigen tror jag att jag behöver en skådespelares gestaltning för att beröras och inte bara fascineras, och inte ens den fascinationen når så djupt att novellen lämnar några bestående spår.

Ännu en mor och en son står i centrum i Gun-Britt Sundströms Början. Här saknas det absurda och det är egentligen bara sorgligt. Ett barn som inte riktigt är som andra barn, inte så mycket att man kan diagnosticera det men tillräckligt för att hamna utanför gemenskapen, och en mor som tafatt och med undertryckt förtvivlan försöker ställa saker tillrätta men egentligen bara kan se på och oroa sig. Och just det där tafatta och den där oron är väldigt bra skildrat, inte för mycket men tillräckligt för att det hela tiden ska vibrera av en önskan om att det ska gå bättre än vad man tillåts ana, att det inte ska sluta i den väntade katastrofen.

Jag tycker väldigt mycket om omslagen, som tryckt graffiti på betong och trä, det pastellfärgade höljet kring texternas sorg och smärta.

Just nu känner jag mig väldigt vilsen vad gäller hur jag ska hantera titlarna - noveller ju ofta delar av verk och ska inte ha kursiverade titlar men här är de ju utgivna en och en, som små och tunna volymer. Det får bli kursivering.

Inga kommentarer: