fredag 7 februari 2014

Utläst: Kyss mig först av Lottie Moggach

Jag hade sett den på biblioteket vid ett par tillfällen och funderat lite men ställt tillbaka den. Jag brukar ju ändå försöka läsa engelska böcker på engelska. Och var den verkligen så lockande? Så läste jag ett par mycket positiva recensioner och så gav Modernista bort e-boken och då gick det ju inte att låta bli att läsa Kyss mig först av Lottie Moggach.

En ung kvinna reser till ett avlägset belägen kollektiv för att söka en sorts sanning. Väl där visar det sig vara svårare än hon trodde och i stället får hon ägna sig åt att rekapitulera vad som ledde henne dit, hur det gick till, och det var väl ungefär så här: Leila är i princip ensam i världen efter att hennes mor gått bort i MS. Hon har inga vänner och inget socialt liv - utom via Internet, där filosofiforumet Red Pill tar mer och mer av hennes tid. Hon visar sig vara en hejare på etiska resonemang och blir mycket smickrad när grundaren av forumet tar kontakt med henne och ger henne ett erbjudande: skulle hon kunna tänka sig att ta över en annan kvinnas identitet på Internet - Facebook, mail etc. sedan denna tagit sitt liv?

Egentligen är det ganska intressanta frågeställningar, både den etiska, vad som är rätt, och i hur hög grad det skulle vara möjligt att genomföra ett sådant här identitetsbyte, en kapning med medgivande och benäget bistånd. Förmodligen skulle det gå alldeles utmärkt, så länge man håller sig till text och stillbilder, samtidigt som boken skildrar hur mycket som behövs av bakgrundskunskap och att sätta sig in i någon annans sätt att uttrycka sig.

Problemet är, att det är ganska tråkigt skildrat. På ett par ställen mot slutet blir det spännande men annars - nej, faktiskt inte. När man får se lite mer av Leila kan det också glimra till men det är så mycket transportsträckor - och så är det några saker som jag har oerhört svårt för: människor som gör uppenbart korkade och pinsamma saker utan att förstå det. Ja, Leila ska vara socialt inkompetent men hon är ju inte dum och diskrepansen mellan de resonemang hon klarar av om hur man ska bete sig mot andra och hur hon själv reagerar blir enorm. En smula hybris är fullt rimlig men närmast vanföreställningar? Eller också är det det som är poängen, glidningen från det på-gränsen-till-normala över till något som ligger långt bortom den.

Inga kommentarer: