Utläst: The Forgotten Garden av Kate Morton

För ett år sedan läste jag min första Kate Morton och i december läste jag ut min fjärde - och det är fyra romaner hon har givit ut. Jag har läst dem i total oordning och jag har slukat dem så gott som hämningslöst. Det är familjehemligheter i det förflutna som uppdagas och det är oftast fruktansvärt sorgligt med öden som borde vara närmast omöjliga att försonas med. Det är på sätt och vis väldigt likartat men jag trivs ändå alldeles utmärkt och är faktiskt inte alls övermätt utan ser fram emot nästa roman, även om den senaste var den i mitt tycke sämsta.

I december var det i alla fall The Forgotten Garden jag läste. Cassandra försöker samla sig efter sin mormors begravning, hennes liv har rämnat än en gång (för vilken gång i ordningen undrar man av antydningarna), när hon får veta att mormodern hade ett hus i England. Efter en del funderingar reser hon dit för att lösa mysteriet mormodern tycks ha tagit med sig i graven. Parallellt får man (naturligtvis) serverat avsnitt från 1900-talets första år samt 1970-talet, liksom sagor ur en bok som spelar en stor roll för många av de inblandade.

Bitvis är det förutsägbart och vissa saker listar jag ut ganska snabbt medan andra fortsätter gäcka mig ända mot slutet men trots det lätt formelartade tröttnar jag inte. Jag tycker om Kate Mortons personer och historier, även om de är avgrundsdjupt sorgliga. Det är de bittraste sveken, de största förlusterna, de djupaste missförstånden om och om igen. Samtidigt är det ju så att det mesta ligger en bra bit tillbaka i tiden och huvudpersonen i nuet får en chans att skapa någon sorts ordning i det förflutna och kanske ställa tillrätta något i sitt eget liv och detta leder till en aning av försoning by proxy. På sätt och vis kan man kritisera att katastroferna är så lätta att släta över men det känns faktiskt inte alls så medan jag läser.

Och en glömd trädgård där det växer (så gott som) gyllne äpplen och nu och då kan mötas i såväl drömmar som verklighet är ju bara underbart.