Att det dröjt så länge...

Nu är ju inte Kalle och chokladfabriken en svensk bok men jag tycker ändå att det är märkligt att det dröjt så länge innan den största svenska chokladfabriken (eller är det något för hela den internationella koncernen?) kommit på att anordna en tävling där vinsten är densamma som i den klassiska barnboken. Därtill är det gyllene biljetter det talas om. Det blir nog färre fasor under dagen än för de litterära besökarna men samtidigt betydligt mindre av det fantastiska - mer robotar och löpande band än chokladfloder och arbetande ekorrar, skulle jag tro. Trots att jag älskar choklad tänker jag inte delta i tävlingen, eftersom jag avskyr den typen av tävlingsupplägg.

Tematrio - Noveller

 

Den här veckan är det noveller som efterfrågas i Lyrans Tematrio. Jag läser inte så mycket noveller och har svårt att omedelbart komma på några jag vill tipsa om men efter en titt i hyllorna hade jag i alla fall tre stycken, som dessutom gjorde sig skapligt på bild ihop med sin sammanhållna färgskala (däremot passade de inte alls mot golvet i biblioteket).

Stig Dagermans Nattens lekar är jag inte helt säker på om jag läst i dess helhet. Den innehåller inte hans kanske mest kända novell "Att döda ett barn" men å andra sidan en del andra ganska obehagliga historier. Det handlar om vardagsobehag, sådant där nära, krypande.

Tove Janssons Resa med lätt bagage är från 1980-talet och den gemensamma nämnaren är olika former av resor och förflyttningar och hur verklighetens resa kanske inte överensstämmer med den tänkta, drömda. På sätt och vis lätt, som det där bagaget, men med en tyngd i det tänkvärda.

Dödens faster (titeln är märkligt nog försedd med citationstecken på omslaget) av Ulla Isaksson är återigen en samling med lätt, eller i vissa fall mer än lätt, obehagliga noveller.

Utläst: Bunkern av Hanna von Corswant

Jag tyckte mycket om Hanna von Corswants debutroman Barnflickan och även om Bunkern inte lät lika lockande kändes det självklart att låna och läsa den.

Återigen ett oklart då, någon sorts 1980-tal. En ung kvinna, Charlotta, arbetar på bank men får aldrig de egna pengarna att räcka till. Hon fantiserar så smått om olika sätt att förskingra men får ett erbjudande om att under påskhelgen arbeta med att ställa i ordning en gammal gård inför sommarens scoutlägerverksamhet. Pengarna lockar och hon åker dit. Ägarna är ett par äldre damer, den ena blind men med förmågan att se helt andra saker, båda lite smått underliga. Som arbetskamrater får hon en man, som arbetat där hos den tidigare ägaren, och en yngre kvinna, Lisa, som liksom hon själv lockats av de snabba pengarna. Gården har varit en minkfarm och det är en hel del städande och röjande som krävs och om det bara vore för det skulle det nog gå bra men det är något med atmosfären, någon, något dröjer sig kvar, lampor lyser som de vill och så försvinner Lisa.

Samtidigt får vi följa den klaustrofobiska tillvaron efteråt. Instängda, ensamma i mörkret. Fladdermöss, insekter, fästingar, krypande, alldeles för nära. Alldeles för nära. Tid som går, som vrider sig runt sig själv. Vad har hänt, egentligen?

Jag är en sådan där person som inte klarar särskilt mycket i skräckfilmsväg; jag blir livrädd av minsta lilla och rädslan når ångestnivåer mycket snabbt. Därtill är jag synnerligen mörkrädd och lättsuggererad så jag borde inte kunna läsa skräck alls men det går ganska bra. Eller kanske inte så bra för jag blir inte särskilt rädd, på sin höjd tycker jag att det är obehagligt. Min fantasi använder uppenbarligen annat material än skräckskildringar för att skapa mina mardrömsscenarion och så sitter jag där och är lite besviken. I Barnflickan fungerade det, eftersom det fanns tillräckligt mycket obehagligheter i det som inte kändes direkt övernaturligt men här läser jag på mest för att fortsätta läsa; efter ett tag är jag varken rädd eller särskilt intresserad.

Men det finns ett par sidor där en av Charlottas fantasier, eller om det är drömmar, skildras. Det är bankfacken på banken där hon arbetar, vad de står för, vad de innebär. Den skildringen är lysande.

Utläst: Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn

Bland bokbloggarna jag läser har förväntningarna på Jessica Kolterjahns roman om Karin Boyes Berlinår, Den bästa dagen är en dag av törst, varit höga, vilket förstärkt mina egna förväntningar. Jag har ju min gamla Boyekärlek och jag tyckte bra om Jessica Kolterjahns debut Ut ur skuggan (lite sämre tyckte jag om Nattfjäril) så jag tyckte att det fanns skäl till det men samtidigt vet jag ju hur just mina förväntningar kan ställa till det för mig. Som tur var hittade jag en tävling där jag faktiskt vann ett exemplar med just den motiveringen, just när de positiva bloggrecensionerna dök upp. Sedan jag läste den har den sågats i DN men den recensionen har jag faktiskt inte läst.

1932 åker Karin Boye till Berlin, mitt i en skilsmässa, trött, tärd och förvirrad. Hon ska skriva och gå i psykoanalys för att övervinna homosexualitetens gift som sprider sig i hennes kropp. Men det är inte så lätt att skriva när hon måste försörja sig på översättningar och psykoanalysen leder inte dit hon vill, vilket leder till ett byte av analytiker och en närmast total omvändning i synen på vad hon bör göra. Det hon skulle övervinna ska hon kasta sig in i och det gör hon, men sällan utan ångest och förtvivlan, ständigt följd och förföljd av dödsmakterna som inte bara rispar lite lätt på själen utan mer än så. Allt blir än närmare av att Jessica Kolterjahn skildrar allt i första person. Som läsare befinner man sig i Karin Boyes huvud och ser allt genom hennes ögon.

Under analysen får vi historier från barndom och vuxenliv, fragment av förklaringar till hur det blivit som det blivit, hur hon blivit som hon blivit, med ångesten, självföraktet, självhatet - och de skamfyllda nattliga utsvävningarna, men annars är det mycket vardag, kalla hyresrum, torftiga måltider och en ständig oro för hur hon ska klara sig ekonomiskt. Och som fond det tidiga 1930-talets Berlin, där enskilda händelser bär förebud om det som komma skall, liksom ytterligare ett självmordsförsök från Karin Boyes sida gör det.

Det är svårt att skriva skönlitterärt om verkliga personer, än svårare när det är någon många redan har en väldigt fast uppfattning om, och kanske svårast när det handlar om en uppburen författare. Så många åsikter som finns där redan från början, alla förutfattade meningar när vi kommer till de där människorna som blivit myter och projektionsytor. Jag ser dem tydligast i de döda poetissorna Karin Boye och Sylvia Plath, där liv och dikt, eller kanske snarare död och dikt, flätats ihop till något annat, något som så många av oss blivit och blir lätt besatta av.

Vi tror alla att vi äger henne lite mer, att Karin Boye är vår egen och att hon talar mest till oss men så är det ju inte. Vår rätt till Karin Boye är lika stor eller lika liten, såvida vi inte faktiskt var sådana som stod henne nära i livet och med tanke på att hon varit död i över sjuttio år är det få kvar av den skaran. Men ändå värnar vi vår bild, den vi haft, den vi fått - av främst dikterna, kanske, och den alldeles för tidiga döden. Och den där bilden tål kanske inte så mycket nya fakta eller fantasier, för vi, som har snuddat vid den där besattheten, gjorde det för att vi behövde det. Vi läste in oss själva i henne - gör det kanske fortfarande - och den där bilden är också en spegelbild av något av oss själva, våra depressioner, vår dödslängtan, våra författardrömmar eller vår sexualitet - hur skulle vi då kunna vara beredda att släppa in någon annans bilder motståndslöst?

Mitt kyska sextonåriga jag skulle sparka bakut "det här är inte min Karin Boye" men mitt tjugo år äldre och något mindre kyska säger "varför inte?". Det här är Jessica Kolterjahns Karin Boye, inte den enda sanningen och om så vore - skulle det göra de befintliga verken sämre? Så trots att min Karin Boye är den deprimerade och suicidala och min gamla tolkning av titeln på Margit Abenius Boye-biografi Drabbad av renhet nästan den motsatta mot den bild som ges här älskar jag den här boken. Älskar den och lider för den där besattheten kan te sig rimlig när den först uppträdde, nu är den mer besvärande. Och lider för att jag med associationernas hjälp leds tillbaka till den tiden i mitt liv - en förfärlig tid som jag paradoxalt nog ändå kan sakna.

Med detta sagt har jag väl egentligen diskvalificerat mig för förment sakliga och objektiva omdömen om den men de recensioner jag faktiskt läst är också färgade av egna eller allmänna Boyebilder så vad gäller den här boken tror jag att det är svårt att nå dithän. Det är en intressant tid och en synnerligen intressant huvudperson men hade romanen varit lika bra om det varit en "helt fiktiv" huvudperson? Att den inte hade väckt samma tankar och känslor är uppenbart för mig men hur uppfattas den av någon som inte läst Karin Boye, som inte vet vem hon är? Än en gång liv och dikt, död och dikt men jag tycker att Jessica Kolterjahn gjort det mycket övertygande. Det är inte min Karin Boye men jag är beredd att rucka på bilden. I alla fall en aning.

Utläst: Skuggland av Jonas Brun

Jag har stått på biblioteket med Jonas Bruns Skuggland i handen, läst baksidestexten, funderat - och ställt tillbaka den. Sedan lyssnade jag på jurydiskussionen inför utdelandet av Sveriges Radios Romanpris och insåg att jag nog verkligen ville läsa den, än mer sedan den faktiskt tilldelats priset. Nu är jag väldigt glad över att jag lyssnade på det där programmet för det hade varit väldigt synd om jag missat den här boken helt.

Två pojkar, elva-tolv år gamla, som delar förnamnet Erik, en tråkig skolklass, en frånvarande ouppnåelig fader, ett dataspel, ett hus som en manifestation av en dröm men också något som tär. Ett gläntande på dörren till vuxenvärlden och två motstridiga aningar till önskningar, något som ställs på sin spets när ytterligare en pojke börjar i klassen. Det hela kulminerar i ett försvinnande - eller två. Två pojkar försvinner och en blir kvar, ett slut och en början och utgångspunkten för hela berättelsen. Att vara den som blev kvar.

En analys av ett försvinnande, av det som ledde fram till det. Ett framläggande av och vridande och vändande på minnen - för att bevara, för att besvara, för att besvärja. Ibland blir det nästan för mycket, för mycket av Michael Jacksons liv och leverne, dataspelet Shadowlands, beskrivningar av verkliga välkända försvinnanden och kidnappningar, spegelhistorier som förstärkning och relief men oftast precis tillräckligt mycket för att jag ska gå rakt in i texten, rakt in i dået.

Jag är född ett par år tidigare än huvudpersonerna men skillnaden är tillräckligt liten för att det mesta ska vara mer än välbekant. Jag gillade inte Michael Jackson men han tillhör också mitt mellanstadiesoundtrack, liksom de dataspel jag aldrig spelade ändå finns där som ett perifert minne. Det behövs så lite för att jag ska vara där igen, för att tjugofem år ska raderas på ett ögonblick och ett av mina elvaårsminnen ska ta över. Ett par ord, en doft - eller några takter musik. Tjugofem år överbryggas av ett par ackord, en röst. Och det är ingenting konstigt med det. Att det är sju år kvar tills min äldsta befinner sig där är däremot totalt obegripligt, ofattbart, ogreppbart. Framåt i tiden kan jag inte föreställa mig, inte associera.

Ibland undrar jag om inte vi som är födda på 1970-talet är den mest nostalgiska generationen någonsin. Eller om det är så att många av oss inte vill bli vuxna; att någonting faktiskt var som allra bäst under vår barndom och att den ljusnande framtid inte var fullt så ljusnande för oss som den varit tidigare. Eller handlar det bara om en att en tidigare inte skådad nivå av konsumtion uppnåtts, att leksaker och småpryttlar intagit en allt större plats i våra liv, vilket innebär att vi fäster våra minnen vid dem mer än vid platser och människor?

Alltså talar den här boken till mig på det nostalgiska planet, att dela en tid, att dela den sortens minnen, men det bästa är ändå funderingarna kring det dubbla - tvåsamheten i kärlek och vänskap och den sköra gränsen däremellan, om det är en gräns, om det inte är ett kontinuum. Funderingarna och formuleringarna:

"Är man två är man fulländad, komplett. Är man två är man aldrig ensam. Och så växer man samman"

"Med en backup kan man aldrig dö. En andra chans är alltid möjlig. Med en backup är man aldrig ensam, man är ständig och identisk. Man är och förblir förbunden."

"Vissa säger att kärlek är att hitta sin andra hälft. Finna den som ska komplettera en, göra en hel, göra två till ett. Det tror inte jag. Jag säger att kärlek är att finna sin like, sin tvilling, sin backup. Finna den som gör en dubbel, som gör en till två och gör det omöjligt att någonsin mera vara ensam."

De kan kanske te sig banala men i kontexten får de fler betydelser, både vackra och skrämmande. Och därtill det där huset, det vackra, hyllade, det som föräras ett reportage i en inredningstidning och guidade rundturer med fadern arkitekten för alla gäster. Huset som byggts som en kärleksförklaring, en morgongåva, en drömuppfyllelse: "[...] i slottet där hon är prinsessa, det som byggts bara för henne. Slottet som kostat dem all deras tid och alla deras pengar och som var en värdeförvaring för deras kärlek." De perfekta övre planen - och källarvåningen som är motsatsen, mörk, rörig, ofärdig. Som själens mörkaste skrymslen.

En annan sorts försenade böcker

Jag gjorde ju en bokbeställning för ett par veckor sedan och för en vecka sedan fick jag ett sms som meddelade att nu var mitt paket på väg men sedan dess har det varit tyst. Varje dag har jag tittat i brevlådan, varje dag har jag trott att sms-signalen varit en avi men nu har det dröjt så länge att jag började leta efter mina böcker. Jag ringde till det vanliga utlämningsstället och frågade och visst, där fanns mitt paket - tydligen sedan förra veckan.

Morr! Måtte jag hinna hämta det i eftermiddag så att jag kan få läsa om Sylvia Plath, för det ser jag verkligen fram emot.

Utläst: Nu ser du mig av S. J. Bolton

Så här lite efter alla andra har jag läst Nu ser du mig av S. J. Bolton. En bok som läst sig själv för min del, väldigt behagligt på det sättet, väldigt obehagligt med tanke på innehållet.

Sedan jag fick barn har jag blivit väldigt känslig för allt våld mot barn men ju längre tiden lider, desto svårare får jag för skildringar av extremt våld även mot vuxna. Jag har svårt att känna något annat än äckel och en längtan till pusseldeckare med barmhärtigt snabba giftmord men ändå utsätter jag mig för det, såväl i min läsning som min periodvis höga konsumtion av Criminal Minds, Wire in the Blood och så de vanliga CSI.

En kvinna dör i Lacey Flints armar, vilket kastar henne från den vanliga tjänsten som polis rakt in i mordutredningen, trots att hon inte alls borde vara där. Pusselbitarna som läggs tyder på att det är en efterföljare till Jack the Ripper som härjar. Laceys expertkunskaper i just ämnet Jack the Ripper är till stor nytta för teamet, samtidigt som de väcker vissa funderingar. Något mer hon är expert på är att inte ta hand om sig själv, vilket en annan polis tar som sin uppgift, till Laceys stora förtret.

Det är svårt att skriva om deckare och thrillers utan att avslöja för mycket om handlingen men jag tycker nog att den här romanen fått oförtjänt mycket beröm för intrigen. Visst, exakt hur alla detaljer hänger ihop ser jag inte förrän mot slutet men större delar faller på plats ganska tidigt; en del av de antydningar och ledtrådar som serveras är inte precis av det subtila slaget. Det här betyder inte att den skulle vara dålig, bara att den inte riktigt levde upp till mina (som så ofta för högt ställda) förväntningar. Författaren använder också ett grepp som jag inte är särskilt förtjust i, även om jag inte kan påstå att det är rätt igenom oärligt.

Mina känslor för Lacey Flint är ganska blandade. Jag har väldigt svårt att få ihop hennes splittrade personlighet, samtidigt som hon ibland lyckas framstå som väldigt stereotyp, och hennes pardans i otakt med Mark Joesbury är ganska irriterande. Ändå är det något med henne jag faktiskt gillar, oklart vad.

Drivet i berättandet är det heller inget fel på. För jag vill ju veta hur det går, hur de där sista detaljerna ska klarna. Och så vill jag ha ett slut på de bestialiska morden, som jag läser varannat ord i beskrivningarna av. Mer klarar jag faktiskt inte.

Omvänd planering?

I slutet av september ska jag åka till Oxford och jag har börjat längta något alldeles väldigt; faktiskt mer än efter den sedvanliga semestern. Det är en körresa och då sång är en av få saker som slår läsning för mig är det givet att jag ska se fram emot de där dagarna, oavsett vart resan ska bära hän men det här är något alldeles extra för mig. Jag har varit i London tre gånger men det är det enda jag sett av Storbritannien. Oxford... Det är något magiskt över den staden. Alla böcker som utspelar sig där, till större delen eller glimtvis. Och så det där underbara Bodleian Library som verkar vara Bibliotekens Bibliotek.

Alltså sitter jag här och funderar över vilka böcker jag ska ta med mig då, snarare än att planera min sommarläsning. Jag kommer nog inte att ha så mycket lästid; jag åker dit för att sjunga i första hand och bese mig i andra hand men ändå vill jag ha med mig ett par titlar, åtminstone. I dagsläget lutar det åt böcker jag redan läst men gärna skulle vilja läsa om: Brideshead Revisited av Evelyn Waugh (Oxford), The Sopranos av Alan Warner (inte alls Oxford men en körresa i alla fall) och Gaudy Night av Dorothy Sayers (mer Oxford). Som om jag skulle hinna läsa ens en av dem...

Tegelstenar

Jag har inte fått någon personlig inbjudan till den florerande tegelstensutmaningen men tänker anta Helenas mer allmänt hållna. Där ges följande uppmaning:

1. Visa upp de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du har läst.
2. Visa upp de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som du inte har läst.

Tjockaste böckerna... Det är alldeles för allmänt hållet för mig, särskilt som titeln på det hela är "tegelstensutmaning". Nuförtiden är det inte så många tegelstenar som blir lästa för min del, särskilt som jag nog tycker att en tegelsten ska vara på minst... 700 sidor, kanske. Så tegelstenarna är en större del av mitt förflutna och då mitt läsande alltid dominerats av bibliotekslån är det inte så lätt att i de egna hyllorna hitta tegelstenar som uppfyller mitt eget krav, särskilt inte när jag dessutom vill begränsa det ytterligare med att det ska vara skönlitterära verk och det ska vara en roman per tegelsten, inte en samlingsvolym. På det sättet kommer jag en bit ifrån de tjockaste böckerna. (Men några av dem får nog vara med på ett hörn ändå.)

Det är något visst med de där tjocka böckerna också på så sätt att de kanske genom den tid de tar att läsa, eller de handledsskador man ådrar sig i läsprocessen, har en tendens att bära med sig minnen från när man läste dem, i alla fall är det så för mig. Inte alla men fler än vad gäller romaner av ett mer ordinärt omfång.

Ytterligare en fundering: vad har jag läst för svenska tegelstenar, egentligen? Det närmaste jag hittade i hyllorna var väl Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan men annars var det ganska knapert.

De fem tegelstenarna jag har läst:

Günter Grass Die Blechtrommel (779 sidor) läste jag i samband med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Bra men obehaglig. Och ja, jag läste den på tyska, vilket ter sig närmast obegripligt nu.

Ulysses av James Joyce tog vad som kändes som en stor del av sommaren 1996, då jag satte ihop en oöverstiglig läslista åt mig själv (den innehöll såväl Ulysses som Iliaden och Odysséen, hela På spaning efter den tid som flytt och en hel del annat) men det enda jag egentligen uppskattade var Molly Blooms monolog. Och det pinsamma är att jag läste den på svenska. Exemplaret på bilden är ett dåligt samvete köpt senare, där romanen i sig utgör 732 av de 980 sidorna.

Blonde av Joyce Carol Oates (939 sidor) finns med hos många. Själv läste jag den mellan lektionerna hösten 2001, uppkrupen i olika hörn på Kulturama, som då låg mitt i City. Det var min första termin på sångutbildningen och jag borde väl ha läst sångarbiografier men i stället led jag med den skönlitterära Marilyn Monroe.

Tornet av Uwe Tellkamp läste jag faktiskt kring årsskiftet. 961 sidor Östtyskland på 1980-talet - så avlägset och så nära. Ytterst detaljerat skildrade händelser och en fascinerande glidning från något som ter sig objektivt, sakligt, normalt till något närmast groteskt.

Borta med vinden av Margaret Mitchell (1199 sidor) läste jag på två dagar sommaren innan jag skulle fylla tretton. Jag var hemma hos min farmor och tror att jag hade hittat den hos hennes moster. Jag tyckte att den var mycket bra och på mitt trettonårskalas såg vi filmen. Sedan dess har jag varken läst eller sett om den men den har en särskild plats i mitt hjärta ändå.

Läsdagboken från mitt livs två mest läsintensiva år. Borta med vinden längst ned till vänster.

De två olästa:

De välvilliga av Jonathan Littell (902 sidor) har jag köpt för en femma men jag vet inte om jag kommer att läsa den - den verkar vara så ytterst obehaglig.

Robert Musils Der Mann ohne Eigenschaften skaffade jag på den tiden jag fortfarande läste tjocka böcker på tyska (se ovan) men 1584 sidor på tunnaste papper avskräckte mig tills det var för sent. Ännu ett dåligt samvete i hyllan, alltså.

Lite bonusböcker:

Tegelstenarnas tegelsten - vår decimetertjocka Bibel från 1851, 1836 sidor.

De där samlingsvolymerna jag läst - The Lord of the Rings av J.R.R. Tolkien -  1008 sidor +  140 sidor appendix, index och kartor. Fyra romaner av systrarna Brontë i en volym på 1140 sidor - Jane Eyre och Villette av av Charlotte, Wuthering Heights av Emily och Agnes Grey av Anne. De tre romanerna om Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (859 sidor).

Tematrio - Bröllopstider

Nu var det ett litet tag sedan jag var med i Lyrans Tematrio men den här veckan känns det som om jag skulle kunna knåpa ihop något. Tre romaner/dikter/noveller/texter som innehåller ett bröllop är önskemålet från Lyran och det borde ju gå lekande lätt. Men så börjar jag fundera på i hur hög grad de böcker jag funderar på faktiskt innehåller själva bröllopet och så blir det enkla svårt igen. Nåväl.

Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge är långa veckors färd mot ett bröllop, inte ens det egna, utan en systers. Sylvia Svensson förbereder sin syster Sivs bröllop, samtidigt som hon tar hand om sina barn och försöker sköta sitt frilansjobb medan maken, den framgångsrike skådespelaren, satsar på karriären. Sylvias allra närmaste är dock varken systern eller någon annan i hennes närhet, utan författaren Sylvia Plath som varit död sedan 1963. Sylvia och Sylvia med sina ganska lika liv så många år ifrån varandra.

Överenskommelser av Simona Ahrnstedt innehåller både lyckliga och olyckliga blivande och nyblivna brudar. Romantik, frasande siden, levande ljus och motgång på motgång för den rödhåriga och självständiga hjältinnan. För mycket av det goda kan vara just för mycket men samtidigt precis det man behöver ibland.

Det är ju inte så att The Best of Everything av Rona Jaffe primärt handlar om bröllop men det finns ett bröllop som skildras ganska ingående - liksom man på avstånd har fått följa vägen dit under ett par år. Man får följa några maskinskrivande flickor på ett förlag i början av 1950-talet, någon vill göra karriär men de flesta vill nog helst av allt ändå gifta sig och bli hemmafruar. Tyvärr är vägen inte särskilt lätt för någon av dem.

Bonus:

Figaros bröllop är en pjäs av Pierre Beaumarchais. Jag har både läst den och sett den som teaterpjäs men kan inte rekommendera vare sig det ena eller andra utan tycker att man i stället ska bege sig till lämpligt operahus och se den i Mozarts och da Pontes version. Grevens betjänt Figaro ska gifta sig med Grevinnans kammarjungfru Susanna och Greven tycker att det är ett utmärkt tillfälle att återuppliva den eventuellt påhittade sedvanerätten husbonden hade till sina underlydande kvinnors bröllopsnatt. En väldig massa springande i dörrar och kurragömma såväl inomhus som i slottsparken gör att det krävs fantastisk musik för att det ska fungera.

Efterlysning: kapitelbokstips

Vi läste ju ut första boken om Karlsson på Taket för ett tag sedan men stötte sedan på patrull i andra delen - Maxi gillar inte fröken Bock. Han tycker att hon är rejält obehaglig; så obehaglig att vi har pausat den läsningen. I stället började vi läsa Pippi Långstrump går ombord (vi började med den och inte första boken om Pippi, eftersom det var den som stod i hyllan hos Farmor). Den läsningen avslutades i lördags och sedan fortsatte vi med fem kapitel Nalle Puh.

Nu börjar jag fundera på hur vi ska gå vidare. Mer Pippi Långstrump är en självklarhet, även om jag börjar bli trött på alla dessa sammansättningar med "neger" och den fördomsfulla tonen i samband med dessa. Pelle Svanslös skulle kunna gå bra; honom har vi läst om i bilderboksform, men vad finns det mer som kan passa en fyraåring som inte är så jättemodig när det kommer till dramatik i händelseförloppet?

Utläst: Jag vill ju vara fri - En bok om Lena Nyman av Annika Persson

Lena Nyman... Jamen henne har jag sett mycket, vet precis hur hon låter, precis hur hon ser ut, precis... men vänta nu, vad har jag egentligen sett? Lovis, så klart i Ronja Rövardotter, och revyerna från början av 1970-talet i repriserade TV-sändningar. Jag tänkte gå till Teater Brunnsgatan 4 och se henne och Kristina Lugn men det blev aldrig av, inte den där Gardellföreställningen på Dramaten heller. Har jag överhuvudtaget sett henne på scen, när jag tänker efter?

Men omedelbart när jag läser en kort artikel om Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, vill jag läsa den. Varför? För att gotta mig i den trasiga människan bakom, inunder? För tidsdokumentet? För - jag vet inte, jag vet bara att jag vill och när den står där på biblioteket, nyinköpt, nyinstämplad lånar jag den och slukar den.

En annan bild av Lena Nyman än den jag haft, även om jag ju måste tillstå att min bild varit väldigt vag. Så mycket mer av den klassiska teatern, de "stora" rollerna än vad jag tänkt mig. Så mycket mer läsande och stötande och blötande av skådespeleriet än jag trott, eftersom jag någonstans fångat upp något om hennes "intuitiva agerande". Men visst ligger fokus på den trasiga och sköra Lena Nyman, som gör succé efter succé på scenen men med nöd och näppe klamrar sig fast vid tillvaron privat, sökande efter kärlek men ständigt besviken, ständigt sviken - antingen av den andre eller av sig själv.

Ett liv av missbruk i jakt på lugn och tröst – först maten, som alltid tycks vara för mycket och som måste kompenseras med bantningspiller, som måste korrigeras med sömnmedel och lugnande för att preparaten är att jämställa med amfetamin. Så alkoholen – Lena Nyman är i princip alkoholiserad innan hon har rätt att handla på Systembolaget. Det är en annan tid, i alla fall vad gäller någon sorts ansvar, eller synen på ansvar. Alla dricker mycket, många dricker för mycket och så länge man sköter sig på scen har ingen med det att göra, ungefär. Lena Nyman gör sina försök, åker på behandlingshem, trappar ned, försöker men det håller inte så länge och svårare blir det hela tiden. Kroppen blir sliten, och själen. Relationerna trasas ibland sönder av alkohol, ibland av andra orsaker och trösten som ges är – mer alkohol, mer tabletter. Det finns de som försöker ta henne åt andra hållet, delvis med, delvis mot hennes vilja men det är svårt, eller hopplöst i längden. 

En annan tid också i hur öppet och i princip oemotsagt kvinnor kunde värderas och förminskas - som när det snarare är hennes kropp som recenseras och bedöms som "ointelligent" (Lena Nyman skrev och fick faktiskt publicerat ett svar på detta för hur sjutton ser en intelligent kropp ut?). Mycket länge var det mycket "lilla gumman" och liten var hon ju också rent fysiskt, men det gick inte riktigt att få ihop den bild som skapats av hennes första roller med den hårt arbetande skådespelaren och det där befintliga kvinnoidealet Inga Tidblad.

Annika Persson har talat med en del av dem som kände och/eller arbetade med Lena Nyman men källmaterialet är huvudsakligen Lena Nymans egna dagböcker och anteckningar, kompletterat med intervjuer  i tidningar och TV. Till skillnad från ett par biografier jag läst det senaste året känns den här boken väldigt ren från biografen - Annika Persson redogör för det material hon har och reflekterar kring det men tolkningarna känns inte överdrivna. Kanhända är det bara så att hon är skickligare på att skapa den illusion av objektivitet jag uppskattar.

Bokfredag

Det här har varit en riktig bokfredag för mig, vilket tillsammans med det vackra vädret och den glass jag åt till lunch gjort det till en av årets bästa dagar. 

Jag har läst halva Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst och den är precis så bra som ryktet gjort gällande, i alla fall om man har en gammal Karin Boye-period att luta sig tillbaka mot. Jag kommer att må dåligt under läsningen men den kommer att vara värd det.

Jag var på biblioteket och nu fanns både Tistelblomman av Amanda Hellberg och Skuggland av Jonas Brun inne så jag börjar närma mig det där stadiet när jag inte ser ett slut på böckerna jag har en plan för att läsa (att jag aldrig ser ett slut på böckerna jag vill läsa är normalläget).

För en gångs skull hann jag gå runt på ett antikvariat en stund och naturligtvis drogs jag till hyllan med Boyeböcker. Märkligt nog är det alltid de intressanta böckerna som kräver en stege men här stod sådana frikostigt utplacerade samtidigt som jag var den enda kunden så jag kunde parkera en stund en bit ovanför golvet och känna och bläddra och bestämma mig för att jag faktiskt kunde kosta på mig två originalutgåvor: Uppgörelser och Ur funktion från 1934 respektive 1940. Så nu har jag fyllt på mitt bestånd av Boyedyrgripar och ska försöka hinna läsa om dem också.

Återigen blått tryck på oblekt papper men ytterligare ett typsnitt (Uppgörelser tycks ha samma typsnitt som För trädets skull).

Ickeepisk bokbeställning

Jag ägnar mig inte åt episka bokbeställningar. Faktum är, att jag knappt ägnar mig åt bokbeställningar alls men nu har jag i alla fall gjort det. Och en av böckerna är inbunden och precis utgiven, det är något ytterst sällsynt för mig. Så nästa vecka kan jag se fram emot ett paket innehållande:

Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder
Available Dark av Elizabeth Hand
Mortal Love av Elizabeth Hand
Wolf Hall av Hilary Mantel

Frågan är om de kommer att gå före allt annat när de väl kommer eller om de får inordna sig i kön i någon mån. Just nu skulle jag satsa på att den första på listan blir nog den först lästa och att den sista får vänta till sommarsemestern men säker är jag inte.

Utläst: Elsa Billgrens Vintage av Elsa Billgren

Jag gjorde någon sorts försök att arrangera bild av boken med  1950-talsklänningar men det gick ju... sådär...

Jag har följt Elsa Billgrens blogg i några år och således även följt slutfasen av arbetet med boken Elsa Billgrens Vintage. Eftersom jag gillar bloggen och i än högre grad gillar gamla klädesplagg har jag sett fram emot att läsa den men samtidigt oroat mig en aning – UnderbaraClaras bok blev ju en liten besvikelse, eftersom jag inte tyckte att den tog mig längre än bloggen, ibland snarast kortare. Att som förlag satsa på en känd bloggare som fackboksförfattare känns ganska säkert – det finns ju redan en entusiastisk läsekrets men samtidigt har jag lite högre krav på en bok än på en blogg och där kan det lätt skeva lite. I en blogg behöver man inte sovra så mycket, även om utrymmet där inte är helt obegränsat är det ändå betydligt större än det som ryms mellan pärmarna på en standardvolym från Bonnier Fakta och om man måste dra ned på kvantiteten vill åtminstone jag att kvaliteten ska vara högre, eller kanske densiteten.

När jag tittade på Elsa Billgrens bok i en bokhandel tyckte jag att den kändes lite slarvigt gjord – pärmarna var lätt utåtvinklade, sådär som böcker kan bli av ålder och fukt när de inte stått tätt tillsammans med andra i en bokhylla men mitt eget exemplar håller än så länge (den yttre) formen. Den inre formen har Lotta Kühlhorn stått för med den äran, mycket pastellfärg och 1950-talsinspirerade detaljer som matchar Elsa Billgrens egen faiblesse för detta årtionde, åtminstone vad gäller de klänningsmodeller hon själv bär. Det matta papperet ger också ett gediget intryck (det var något jag tyckte om även i UnderbaraClaras bok).

Underrubriken eller programförklaringen är "Fynda, vårda, älska gamla kläder" och alltså är det ganska mycket som ska in på knappt 150 sidor, sidor som dessutom i ganska hög grad domineras av bilder. Alltså vill jag ha mer av det mesta hela tiden – mer fakta, fler tips och kanske framför allt mer bilder på de plagg och kännetecken som nämns i texten. Hur vet man säkert att det är en 1950-talsklänning och inte en nysydd retromodell när det handlar om en hemsydd klänning? Vilken tvål är bäst för fläckborttagning medelst "tops och mild tvål"? Hur ska kanterna se ut på en sidensjal egentligen? Överhuvudtaget är det den sortens hands-on-tips och illustrationer av detaljer jag verkligen önskat mest av och som Elsa Billgren verkar vara så bra på, att se vad som är äkta vara, vad som är något att ha, utan att det finns en tydlig märkesetikett.

Elsa Billgrens egna teckningar är inte så pjåkiga men jag hade ändå hellre sett fler fotografiska exempel på olika årtiondens plagg, liksom på de specifika plaggen i Elsas välfyllda och avundsvärda garderob. Nu är det gott om bilder som mest tillför atmosfär, vilket inte måste vara fel i en bok som ju handlar om att inspirera men här känns som om de stjäl plats från annat. En del bilder visar också plagg som så uppenbart inte faller in i Elsas ganska hårda vintagekategori: plagg tillverkade 1969 och bakåt.

Att läsa blir delvis en nostalgitripp för mig, som fick farmors väninnors gamla brodyrunderkjolar när jag var tolv, smög runt på Old Touch för över femton år sedan och som lyckades övertala en annan butiksinnehavarinna att sälja en bokstavligen maläten 20-talsklänning i yllemuslin till mig (på villkoret att jag bara använde den som förlaga för att sy upp en ny klänning, vilket jag inte alls gjorde). 

Så här ett par tre veckor efter att jag läste den kommer jag på mig själv att stå och bläddra i den ibland och på gott och ont har min garderob utökats med två vintageklänningar så jag får nog säga att det här var en bok för mig. Faktum är, att jag blir glad av att se den, vilket måste sägas vara ett mycket gott betyg.

Bonusbild: den malätna yllemuslinklänningen

Sorgligt?

Är det inte något väldigt sorgligt över detta? Eller är det jag som är fånig, med tanke på att jag ju håller hårt i mina fysiska böcker än så länge? Är en sorts ytlighet så mycket värre än en annan? Men jag vill ju ha både ytan och innehållet, här är det pärmar de anser sig sälja.

Utläst: Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt

Efter alla lyriska bloggrecensioner av Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I'm Home var mina förväntningar höga men samtidigt var det med en viss oro jag började läsa, en vag känsla av att jag inte skulle bli lika begeistrad. Den känslan visade sig stämma, även om min åsikt om boken hann åka berg-och-dalbana under läsningen.

Det är 1980-tal och fjortonåriga Junes älskade morbror Finn avlider i AIDS, en sjukdom som man bara inte talar om. Något man än mindre talar om är mannen som inte är välkommen på begravningen, Toby som snart tar kontakt med June och med vilken hon inleder en skör vänskap, en vänskap som tar henne igenom en vår av frånvarande föräldrar och en mycket trasig relation med storasystern som en gång var den hon stod närmast.

Naturligtvis dras en sorts paralleller mellan den här boken och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar men samtidigt är det ju bara sjukdomen som sådan som håller dem samman. Tell the Wolves I'm Home är så mycket mer tillrättalagd, även om jag hinner både förvånas och bli tacksam över avsteg från det av mig förväntade händelseförloppet. Vid ett tillfälle hinner jag tänka att om hon låter det gå si så kommer jag inte att kunna förstå varför alla tycker att det här är så fantastiskt men sedan svänger det lite, tack och lov.

Det jag har svårt för är dramaturgin och vissa typer större konflikter/problem som tillsammans med sina lösningar känns så schematiska och förutsägbara och dessutom som sagt tillrättalagda. Som om det så fort det verkligen bränner till måste mildras, som om läsaren inte får lämnas i de där obehagliga känslorna ett ögonblick för länge. Ibland kan jag tycka att det är en sympatiskt behandling av läsaren och att det är många som just gör tvärtom - invaggar en i en falsk trygghet, ett "nu kommer det att ordna sig" för att sedan drämma till med något helt onödigt elände, gärna som avslutning men här tycker jag inte om det.

Däremot tycker jag om skildringen av relationerna i sig, när de befinner sig i närbild, på detaljnivå. Kärleken till Finn är det som håller June och Toby samman men som också gör det svårt för June, eftersom hon inte riktigt kan hantera insikten att hon inte var fullt så ensam om sin Finn som hon trodde och jag gillar stegen fram och tillbaka i den känslan, önskan om att vara nummer ett och känslan av att man är den mest berättigade att sörja. Jag tycker också om hennes gradvisa insikter om att den Finn hon kände inte var bara den Finn hon såg där och då, utan påverkad av händelser i sitt liv och de människor han stått nära, då främst Junes mor och Toby.

Jag grät redan i slutet av första kapitlet men det var ändå inte tårarna som präglade resten av min läsning och det låter väl hemskt att säga det men jag tycker att det var lite synd.

Nämen titta!

Jag har också en magisk brevlåda! I en tävling hos Boktipset vann jag Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Jag är väldigt glad för att jag vann den, eftersom jag verkligen vill läsa den nu men samtidigt inte riktigt törs köpa den - mina förväntningar har blivit högre och högre och om den inte lever upp till dem... Det är något så sorgligt med de där böckerna som inte riktigt kunde leva upp till förhandshypen, särskilt när man köper så lite nya böcker som jag gör. Nåväl, nu är den min.

En bagatell

I några månader har jag varit med i Booked men alltid varit lite för sen när de intressanta utskicken kommit så min premiär för Bookedläsning fick bli när man med anledning av Världsbokdagen lät alla som ville ladda ned Restips för utomjordingar, en samling citat av vad barn mellan åtta och fjorton tycker att man bör tipsa utomjordingar som kommer på besök hit om. Boken är utgiven av Berättarministeriet i samarbete med Bonnier Carlsen och vinsten går till Berättarministeriets skrivarverkstäder i områden drabbade av hög arbetslöshet

Det tog inte många minuter att läsa den och även om jag gillar blandningen av högt och långt tycker jag att det är för tunt, för lite. Det känns som om det som ska utgöra hela boken bara är ett kapitel, samtidigt som jag kan känna en viss mättnad. Efter några lustifikationer när man kortfattat ska förklara någon företeelse blir det mest likadant och skillnaden mot de "ur barnamun" jag som barn läste i ICA-kuriren är hårfin. Eller, inte hårfin på alla sätt utan ibland himmelsvid, för bortsett från att man ska vara snäll och inte vare sig slåss eller äta upp varandra är det ganska mycket sms, Instagram och Facebook. Det är kanske det som är ögonöppnaren: det är där vi lever våra liv nuförtiden.

Min brist på entusiasm kan också ha att göra med att jag dagligen får ta del av en fyraårings funderingar kring det mesta; då ska det ganska mycket till för att man ska känna "aha"!

Bokslut april 2013

April var faktiskt en riktigt skaplig läsmånad - värre var det med bloggandet. Tiden ville aldrig räcka till och de få rader jag lyckades få ihop var aldrig något jag hade lust att låta någon ta del av, eller också blev det halva blogginlägg. Nu ligger jag så långt efter med att skriva om det jag läst att jag inte vet hur jag ska kunna ta mig förbi det - hälften av det jag läst i år har jag som bäst kommit till nästanfärdiga recensioner. Och jag kommer inte att lova någon bättring i maj, för det kommer säkert bara att leda till det motsatta.

Men åter till läsningen. Sju böcker hann jag läsa ut och nuförtiden får jag ju tycka att det är riktigt bra men samtidigt vet jag inte om jag kan påstå att jag haft några storslagna läsupplevelser, mer småtrevliga eller sådana som haft något som kommit i vägen för det jag kunde ha funnit lysande.

Nåväl, av de sju var:

två på engelska
två översatta till svenska
samtliga skrivna av kvinnor
fyra lånade på biblioteket
en omläsning
en fackbok
två deckare