onsdag 27 februari 2013

Bokus logga


Jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag tycker om Bokus nya logotyp. Kombinationen av orange färg och utsnitt som för mig liknar visare får mig att tänka på den gamla hamburgerkedjan Clock (varumärket finns fortfarande men som importör(?) av diverse livsmedel). Jag är inte helt säker på att det är en association som eftersträvats...


Det blir i alla fall en ganska bra, men bara ganska, färgmatchning med Ditos logotyp, om inte annat.

Tematrio - Sportlov


Eftersom det är sportlov söker Lyran böcker där sport spelar en framträdande roll i den här veckans tematrio. Mitt sportintresse är väldigt lågt, även om jag ägnar mig åt en del passivt sportföljande då min man är extremt intresserad av sport - all sport, och det är inte precis ett plus för mig om det står något om sport och idrott i en baksidestext. Å andra sidan läser jag en hel del ätstörningsskildringar och där får jag ju en del sport på köpet. Faktum är, att jag behövde inte fundera särskilt länge för att få ihop betydligt mer än de tre som nämns nedan.

Dubbelfel av Lionel Shriver handlar om ett par där båda spelar tennis på hög nivå men med helt olika inställning: Willy har spelat sedan hon var barn och älskar tennis över allt annat, medan Eric börjat spela sent och åtminstone inledningsvis ser det som en möjlighet till karriär och pengar. Medan avståndet i ranking dem emellan minskar gnager sig också rivaliteten in i äktenskapet och det är en plågsam match att följa, en där det bara finns förlorare - som så ofta hos Lionel Shriver.

Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer handlar om hur drömmen om att bli den bästa fotbollsspelaren i världen vänds i en mardröm av räknade kalorier. För ovanlighetens skull en skildring av en manlig anorektiker. En ganska kort bok där lite väl mycket ska in men inte så pjåkig ändå.

Singletonserien av Louis de Geer är en svensk skildring av en engelsk internatskola med allt vad den innebär och då i hög grad sport som något både fostrande och en möjlighet att vinna status och kanske även upprättelse. För huvudpersonen Gunnars del är det framgångar i simning som ger honom en position i skolans slutna samhälle.

måndag 25 februari 2013

Svårläst?

Igår började jag läsa Nightwood av Djuna Barnes, eller om jag nu kan säga att jag började läsa den - jag började läsa förorden till den och jag blev inte ens klar med dem innan jag var tvungen att gå och lägga mig så först i morse kom jag till själva boken. Två förord och ett tillägg och hela tiden upprepas hur fantastisk den här samt att den bör läsas flera gånger. Kanske måste läsas flera gånger. Det känner jag igen från det jag läst annorstädes men nu börjar jag undra om jag helt enkelt borde ha låtit bli. Ska jag läsa den en gång för att kunna invänta nästa tillfälle då jag kanske kan börja uppskatta en del av den, eller vad är det frågan om? Den måste väl ändå ha några kvaliteter man kan tillgodogöra sig redan från början. Jag borde väl antagligen ha gjort det lätt för mig genom att läsa den på svenska men då hade jag säkert missat alltför mycket i alla fall.

Hur mycket mer än förorden har jag hunnit läsa då? Fyra sidor av 153.

lördag 23 februari 2013

Sonetterna skaver

Någon har hittat hit på sökningen "sonetterna skaver". Jag bara älskar det. Och kan fundera hur mycket som helst kring vad det är som avses. Tyvärr var jag nog inte till någon hjälp i det här fallet.

torsdag 21 februari 2013

Utläst: The Distant Hours av Kate Morton

Det känns som om det är väldigt många böcker jag inte skulle ha läst om det inte vore för Helena Dahlgren. Kanhända hade omslagsbilderna och typsnittet på Kate Mortons böcker fångat mig - kanhända inte och det hade varit synd att missa dem. The Distant Hours var en femkronorspocket men sedan tidigare hade jag hennes The House at Riverton dittills oläst i bokhyllan.

Edith Burchill jobbar på ett litet förlag och har just blivit dumpad av sin pojkvän, vilket hon inte törs berätta för sina föräldrar. Hon står dem inte särskilt nära och har alltid saknat den äldre bror hon aldrig hann träffa, han som tar så stor plats i sin frånvaro, han som skulle ha lyckats där hon ständigt misslyckas. Så får modern ett brev och plötsligt öppnar sig en dörr till det förflutna, till moderns förflutna, närmare bestämt. Det visar sig att hon under andra världskriget evakuerades till ett slott och ett par sammanträffanden leder Edith dit. På slottet finns de tre åldrade systrarna Blythe och en mängd hemligheter som väntar på att avslöjas, hemligheter som på ett eller annat sätt verkar ha att göra med att den siste slottsherren var författare och skrev en succébarnbok i början av seklet, en bok som så klart betytt oerhört mycket för Edith.

Parallellt med skeendet i nuet berättas vad som hände då, kring 1940, men inte i någon rak fullständig kronologi utan i omtagningar, lager på lager, fram och tillbaka, ur än det ena, än det andra perspektivet. Man tror sig veta vad som hänt och så kommer ny information så att man måste tänka om, och kanske om igen för att få det att hänga ihop.

Jag trivs väldigt bra i den här boken, den värld som målas fram, även om det är en sjusärdeles sorglig historia av olyckliga omständigheter, skuld och dåligt samvete i generationer och ibland kan det bli lite för mycket. Jag tycker om personerna, också de som inte riktigt inbjuder till det, även om det ibland känns som om de är lite för konstruerade i sin komplexitet; att när man sett för mycket av en viss typ av sidor hos en person måste det till något som är motsatsen. Och jag är glad över att de antydningar om en delförklaring som jag tyckte mig ana inte alls ledde dit jag förväntade mig - hade de gjort det hade jag nämligen inte alls gillat det.

Och så är det ju något visst med slott och herrgårdar med alldeles för många rum, långa korridorer och vindlande trappor, salonger, barnkammare och bibliotek. Byggnader med historia, byggnader som är lite lätt besjälade och befinner sig i olika stadier av förfall, byggnader som speglar och speglas av sina invånare.

onsdag 20 februari 2013

Utläst: Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh

Det här är också en bok jag inte hört talas om förrän den stod där på bibliotekshyllan: Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh. Ätstörningar och Handelshögskolan, naturligtvis måste jag läsa den, trots att jag inte riktigt gillade det jag såg vid en snabb här-och-där-bläddring. Ätstörningsskildringar kan jag inte låta bli och Handelshögskolan – ja, där har vi en av mina egna krossade drömmar, en av mina akilleshälar, om man så vill. Men det är knepigt med romaner som har en väldigt självbiografisk grund och delvis också spelar på detta - jag värjer mig lite mot det, föredrar antingen romaner eller memoarer, inte det där diffusa. Känslan av att det jag recenserar är ett liv, inte en författares fantasi.

En familj på flykt. En treårig flicka tvingas ljuga om sitt förnamn för att få komma till Sverige, bort från det hotfulla Iran. Två föräldrar som delat en dröm men hamnat i något annat och har helt olika sätt att hantera det nya landet, språket, kulturen. Efter ett tag blir krocken mellan världarna dem övermäktig och mannen med "håningsögonen" blir ett monster som misshandlar sin hustru, delvis för att hon, som inte ville bli en del av det svenska samhället, plötsligt kommer in på läkarlinjen (men blir inte "mer" än sjuksköterska) i ett obehagligt spel där flickan blivit medberoende och medspelare. Flickan i frihetens land, flickan med alla möjligheter, flickan som ska förverkliga drömmarna och mer därtill.

Flickan som saknar namn, det enda vi vet är att hon inte heter Setareh, så symtomatiskt, flickan som blir vad andra gör henne till, som omskapar sig och återuppstår igen och igen. Hon är snabb och intelligent, begåvad vad gäller det mesta och uppfostrad till att jobba hårt, hårdare, hårdast. Och ständigt möter hon lärare som av fördomar eller missriktad omtanke placerar henne i de hopplösas fack, de framtidslösas. Hon måste stånga sig blodig mot dem, mot hela Fabriksorten, innan hon börjar stånga sig blodig mot sig själv. Hon presterar och presterar men det räcker inte, räcker aldrig. Fler schemalagda timmar för allt utom frihet, den där friheten som var alltings början. Och färre kalorier, färre kilon på kroppen. Späkning på alla områden och genom detta ska du nå stjärnorna, bli prinsessan, nej drottningen, för det är Planen, Planen som började där borta i Iran.

Utflykter till blatteland, försök att höra hemma någonstans. Vilse mellan världar, mellan drömmar som krockar med verklighet. En skenbar hemkomst och ett uppvaknande: det kanske inte finns ett sådant hemma, det kanske är i sig själv man måste höra hemma? Och ändå, den där chimären till hemkomst, jag känner den, rörelsen och värmen i kroppen, tonerna, orden. Sångerna från en trasig barndom som just där och då kan hela, kan läka.

Så – elitskolan, studentlivet, fester och hårda studier och ytterligare en utmaning, att bli dess kårordförande, ansiktet utåt, stjärnan, drottningen. Orden hon upprepar, för sig själv och för andra och tvivlen som ständigt är där, är kvar. Du hör inte hemma här. Tidningsartiklarna, intervjuerna – och de hotfulla breven. Kesoburkarna och såren på armarna. Hålla hårt men i vad? Ständigt ett pris att betala och så mycket som har tappats bort på vägen.

"Från och med idag är du ingenting." [...] "Du är van vid att vara mest, bäst och snyggast, men här är du ingenting." [...] Se dig omkring. Alla andra är mer. Alla andra är bättre. Alla andra är snyggare." [...] "Du finns inte, tills du har förtjänat att finnas." [---] "Ni är varandras framtid. Det är personerna som sitter bredvid er som kommer att avgöra vilken typ av jobb ni får, vilken typ av fester ni bjuds in till, vilka semesterresor ni kommer att åka på. Ni är ingenting utan varandra."
och
"Det är ni som kommer leda Sverige", förkunnade han. "Ni kommer styra finansmarknaden, ni kommer driva de stora företagen."

Så lät det också när jag började. Så precis likadant (fast på min tid hade man inte slutat använda infinitivmärke efter ordet kommer). Eller är det en efterkonstruktion, ett falskt deja vu? Och så mycket annat – precis likadant. Men där jag började vackla blir hon allt fastare, där jag avstod lyckas hon tacka ja till allt.

Flickans viljestyrka är enorm men det hon uppnår, allt hon uppnår, gör bara kontrasten än större mellan det hon är, det hon kan och det hon betraktas som. Hon lyckas aldrig få sin egen plats utan är alltid en symbol och representant för en grupp; ibland som en positiv förebild, ibland bara ett offer för fördomar. Ena dagen håller hon tal på fest i Stadshuset och den andra måste hon argumentera för att få byta ett par uppenbart undermåliga skor men svaret är ungefär att "invandrare kan man inte lita på".

Min stora behållning är skildringen av tillvaron på Handelshögskolan, även om det inte är det minsta behagligt att kastas tillbaka till den tiden och det misslyckandet, och relationen mellan syskonen. För det finns en lillebror, en liten bror att skydda och värna och det är ett projekt som misslyckas, en del som får stå åt sidan för den stora Planen. Ibland blir det övertydligt, som slutet, men samtidigt finns det bara två vägar, det lär man sig redan första året på Elitskolan: det är "up or out" som gäller.

tisdag 19 februari 2013

Tematrio - dåligt enligt mig


Jag har ju min gamla klassikeraversion som jag dras med, en motvilja mot kanon och att andra ska bestämma vad som är fint och fult. Samtidigt har jag läst ett antal poäng litteraturvetenskap och en väldig massa böcker genom åren och till sist måste jag ändå säga att jag står på Johannas (hennes inlägg del 1 och 2) sida i diskussionen om bra och dålig litteratur. Det går att diskutera kvalitet även inom det konstnärliga området även om det kan vara svårt just p.g.a. tycke och smak. En bok blir inte en kvalitativt bra bok för att massor av människor tycker att om den. Det handlar om något annat än majoritetsbeslut - konstnärlig nivå har ingenting med demokrati att göra. Så ja, jag är en litteratursnobb. Men jag läser lite allt möjligt som jag har lust med och skäms bara ibland över det.

Lyran vill den här gången att vi ska skriva om böcker vi tycker är dåliga men hellre än att hitta specifika dåliga titlar väljer jag egenskaper som gör en bok dålig enligt mig och då går jag raskt över till mitt eget tyckande, inte kvalitetsbegreppet.

Biografier där biografen skymmer sitt objekt, eller är för intresserad av sig själv i förhållande till det. En personlig vinkling, gärna det, några egna minnen eller anekdoter, absolut men det får inte ta över, får inte dominera. Jag väljer att läsa en biografi om X för att jag är intresserad av X, inte för att jag vill veta så himla mycket om Y som skrivit den.

Pretentiösa skönlitterära böcker som inte riktigt håller måttet, som ståtar med för många lånta fjädrar och fina vändningar, allra helst om de behandlar något specifikt fackämne ingående men tyvärr visar för den som verkligen är insatt att det bara är ytlig kunskap, ibland t.o.m. helt missförstådda faktauppgifter. Då faller korthuset ihop för mig.

Deckare och thriller som frossar i våld, främst sexuellt våld, på ett sätt som inte känns motiverat. Detsamma gäller alltför utförligt skildrade obduktioner. Jag mår bara illa.

måndag 18 februari 2013

Utläst: Fear the Worst av Linwood Barclay

Linwood Barclays namn har jag läst främst hos Helena Dahlgren men även på andra ställen så när jag hittade en av hans böcker för en femma köpte jag den.

Tim Blake är bilförsäljare och frånskild med en tonårig dotter som i vanliga fall bor med sin mor men nu är det sommarlov och hon bor hos honom medan hon jobbar på ett hotell. En dag kommer hon inte hem och när Tim åker för att hämta henne visar det sig att hon inte arbetar på hotellet; de anställda känner inte ens igen henne när han visar bilder på henne. Han inleder sitt sökande men har egentligen inga trådar att börja nysta i; inte polisen heller. Men efter ett tag börjar det inträffa saker som tyder på att det värsta ännu inte hänt: det tycks finnas andra som också är på jakt efter henne.

Som förälder är det värsta man kan föreställa sig att det ska hända ens barn något. Det är en liten oro som ständigt finns där men som man samtidigt, om man har turen att slippa, ser till att inte slå ut i full blom, för det skulle vara närmast outhärdligt. Det är den oron som driver bokens handling framåt, oron som manar till handling. Ibland dock till mer än så - det blir nästan lite komiskt när bilhandlaren plötsligt blir någon sorts actionhjälte och de inslagen är inte heller särskilt bra.

Däremot tycker jag att själva intrigen är bra liksom skildringen av hur de diffusa farhågorna växer, det smygande, krypande, letandet, känslan av att något är fel, väldigt fel men utan att veta exakt vad. Hur något verkar leda framåt, hoppet, framgångsaningen och så besvikelsen och förtvivlan.

Jag skulle säga att det är helt OK läsning för stunden men jag kommer nog inte att leta efter fler böcker av honom.

torsdag 14 februari 2013

Bokhyllor sedda på annat sätt

Jag lekte lite med en fotoapp hemma hos min svärmor:





tisdag 12 februari 2013

Nedskärningar


Ett av mina älsklingsbibliotek är f.d. Statens musikbibliotek som numera heter Musik- och teaterbiblioteket och sorterar under Musikverket. Jag har skrivit lite om det här och det som står där stämmer fortfarande. Men hur länge? Nu har biblioteket nåtts av sparkrav och sex tjänster av cirka tjugo måste bort. Musikverkets generaldirektör hävdar att kvaliteten och servicen ska bibehållas men då endast en av de sex tjänsterna är rent administrativ verkar det inte riktigt rimligt att det ska kunna fungera så i praktiken.

Här finns en namninsamling för dem som likt mig vill protestera mot detta. Ett bibliotek som allmänheten inte känner till men som är guld värt för såväl professionella utövare som amatörer inom musik och teater. Men det finns inga som helst krav på låntagarna, utöver att man som vanligt är rädd om det man lånar och lämnar tillbaka inom utsatt tid (men de har än så länge inga straffavgifter) så om man behöver noter till en klassfest eller vill läsa allt som finns att läsa om Jussi Björling är det bara att bege sig till Bonniers konsthall vid S:t Eriksplan.

De har också noter som man kan ladda ned hemifrån alldeles gratis här.

Försjunken

I morse inträffade något sådant där som bara drabbar andra, om ens dem. Vissa dagar går jag upp fruktansvärt tidigt för att kunna ta första bussen klockan fem och det här var en sådan morgon. Väl vid pendeltåget är det förseningar på fem minuter. Väntar. Går ut och tittar på skyltarna. Sju minuter kvar. Går in igen och läser vidare i min bok. Eller "läser vidare" - försjunker totalt, snarare, för när jag tittar upp har dörrarna på pendeltåget jag skulle åka med precis stängts och så startar det. Nej!!! Jag är lite för trött för en sådan sak men så blandas tankarna på misslyckandet med andra tankar, som att det inte är så illa att kunna försjunka så i en bok. Som att det kanske är en sådan sak alla läsare med självaktning bör råka ut för.

När blev jag så bra på positivt tänkande?

måndag 11 februari 2013

Gammal besatthet

Det börjar närma sig halva mitt liv sedan jag var som mest besatt av Sylvia Plath. Det började med en teaterföreställning och fortsatte med Glaskupan, dikterna, biografier, brev, dagböcker... Det blev ett föredrag, som jag nämnde men annars bara mitt eget läsande. Och trots att jag var så engagerad blev jag överraskad när jag läste att det idag är femtio år sedan hon dog. Vad är det med den där fascinationen inför för tidigt döda poeter, egentligen?

En Plathtrave.

Dagens Google

Nej men ser man på! Elsa Beskow gratuleras på vad som skulle ha varit hennes 139-årsdag.

lördag 9 februari 2013

Utläst: Tornet av Uwe Tellkamp

Förra julen var det rekord för mig i antal mottagna julklappsböcker och en av dem var närmast rekordtjock: Tornet av Uwe Tellkamp är med sina knappt tusen sidor en riktig tegelsten. Läsandet av den sköt jag upp länge, faktiskt för länge, eftersom jag inte hann läsa ut den innan året var till ända utan först nu i januari.

Dresden, 1980-tal. Knappt trettio år bort men väldigt avlägset, något som också förstärks av att personerna snarare försöker hålla sig fast vid hur det var ännu tidigare. Resterna av en borgerlighet som drömmer om fornstora dagar, före köerna till allt och ett marknadssystem i flera nivåer när man försökt komma undan marknadsekonomin. Byteshandel i kringelikrokar och en byråkratisk överbyggnad utan motstycke. När de inte drömmer om att slippa undan, få komma till Väst. Men samtidigt fasar för det man kan tvingas göra om någon kommer sådana planer på spåren. Ingen att lita på, alla är potentiella fiender. Sina egna svagheter måste man vakta noga och andras kan vara mycket bra att ha kännedom om.

Det är skickligt av Tellkamp att skildringen så länge ändå framstår som saklig och objektiv, att värderandet knappt märks. Det här är det normala, det är så tillvaron ser ut. Punkt. Det är vardag på sjukhus och stor femtioårsfest. Det är hemligt huggande av julgran och ärenden som ska uträttas i de där byråkratiska irrgångarna. Det är skola och litterära träffar. Det är spirande första kärlek och långvarig otrohet. Det är släktepos, utvecklingsroman och tidsskildring och så är det kursiverade avsnitt som jag har lite svårt för där de bryter av, bryter sig ut.

Det är ytterst detaljerade skildringar av enstaka händelser ur olika perspektiv. Ett växande lapptäcke över en plats och en tid och värderingarna blir allt tydligare. Det som först mest är annorlunda blir obehagligt och småningom skrämmande. Också de "framstående" människornas utsatthet är frapperande och de inte så framståendes är en avgrund. Ibland tangerar det vad som är uthärdligt men just när jag inte riktigt står ut längre förändras riktningen, byts perspektivet. Tiden tycks gå på ett alldeles särskilt sätt, en stillastående seghet och så ett plötsligt hopp

Tyvärr lever inte slutet upp till det man på något sätt tycker att man gjort sig förtjänt av efter alla de där sidorna utan blir något av ett antiklimax men resten är mycket fascinerande, även om jag efter att efter läsningen ha läst ett antal recensioner måste konstatera att jag missat den verkliga storheten; jag kan beundra det komplexa bygget och imponeras av det men det är bara delar av det som verkligen blivit levande för mig. .

tisdag 5 februari 2013

Tungt lastad

Efter att igår ha läst halva Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen bestämde jag mig för att det var säkrast att ta med en bok till för dagens pendeltågsresor. Att valet föll på Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren gjorde visserligen packningen tung men åh, så skönt det var att kunna byta till något annat när mina egna tårar runnit lite för länge för att det skulle kännas riktigt bra där på tåget.

Det blir nog Eld även på hemresan och så Gardell i kväll.

Utläst: Lola uppochner av Monika Fagerholm

När man som jag har ganska dålig koll på bokutgivningen i förväg och mest ställs inför faktum när recensioner dyker upp är det inte så konstigt att man blir överraskad ibland. På biblioteket för kanske tre veckor sedan fick jag syn på en ny roman av Monika Fagerholm, Lola uppochner som jag genast snappade åt mig. Märkligt nog har jag inte läst något alls om den och då tycker jag ändå att jag följer en del Fagerholmläsare.

Baksidestexten definierar den som en thriller men egentligen är det en ganska vanlig resa in i Fagerholmland, som om något egentligen skulle vara "vanligt" där. Det finns ingen amerikansk flicka, ingen glitterscen, men det finns omtagningar och omkväden, snåriga relationer och sargade unga hjärtan. Det finns ett då och ett nu där dået är frågorna och nuet - kanske - ger svaren men samtidigt är det inte de som är viktiga. I den här boken är det det som Helena Dahlgrens har som mantra, språk och stämning, som är huvudsaken. Visserligen får man bitar till det där pusslet som är händelseförloppet, och ett stort - 20 000 eller kanske 22 000 bitars pussel finns också med i handlingen, men egentligen handlar det mer om hur man pusslar än  slutmotivet.

Persongalleriet upptar två sidor och jag måste bläddra tillbaka till den flera gånger. Kontrollera, stämma av. Jag blandar ihop och bläddrar tillbaka igen. De är så många och så vid första påseendet lika, trots att de inte alls är det, egentligen inte ens tvillingarna som blivit poliser och fortfarande som vuxna bor hemma hos sina föräldrar under utredningen.

För ja, det som nystas upp har ändå sitt centrum i ett ytterst reellt brott, en ung man som hittas ihjälslagen en morgon efter en fest där större delen - eller snarare den väsentliga delen - av traktens unga befunnit sig. Vad var det som hände och varför? Visst vill man veta men samtidigt är det underordnat, underordnat just språket och stämningen. Och även de andra smått märkliga sakerna som försiggår - den pusselläggande, muskelförtvinade unga kvinnan som lyckas mobilisera en barnarmé och gärna fyller sitt tal med boktitlar och citat, den politiskt ledande som har ett inte helt hemligt och vad det verkar inte särskilt fördömt förhållande med en alldeles för ung flicka.

Föräldrar och andra vuxna för sig och barn för sig, då och då möts de men sällan som de borde, kanske aldrig. Knappt betraktande varann befinner de sig i olika världar. Det är på sätt och vis snårigt och rörigt men samtidigt väldigt enkelt och lätt att läsa, lätt att dras in i men om det är en vanlig thriller man är ute efter ska man välja en annan.

måndag 4 februari 2013

Tematrio - Crossover

Crossoverlitteratur, eller böcker som befinner sig i ett kategoriseringsmässigt gränsland mellan ungdomsböcker och vuxenböcker, har nog vunnit mycket på att bokbloggare inte är lika strikta som traditionella media just vad gäller de där kategorierna. Samtidigt kan det bli lite märkliga resonemang, eftersom man gärna "skyller" på den där möjliga kategoridiskrepansen när det handlar om sådant som inte har med den att göra: att en bok passar för både ungdomar och vuxna betyder ju inte att den passar för alla ungdomar och alla vuxna. Nåväl, nu vill Lyran att vi berättar om tre bra böcker som passar både ungdomar och vuxna och det känns inte särskilt svårt - bortsett från att jag den här gången inte kommer att komma med något nytt eller annorlunda. Ja, ja, det kanske blir något mer udda nästa vecka.

Jellicoe Road av Melina Marchetta har reda Lyran själv med i sin trio men då det var en av de bästa böckerna jag läste förra året måste den få vara med här. Sorgliga livsöden i dået och nuet som vindlar sig fram till varandra i en väldigt skickligt konstruerad roman.

Böckerna om Harry Potter av J. K. Rowling är väl den största succén någonsin i det här gränslandet. Och jag älskar blandningen av internatskoleskildring, uppväxtskildring, utvecklingsroman, magi, trolleri, ordvitsande och den ständiga kampen mellan det onda och det goda.

Hungerspelstriologin av Suzanne Collins slukade jag för ett par år sedan. En synnerligen spännande skildring av en kamp på liv och död men också en hel del tänkvärda inslag. Och humor i mörkret.

Bokslut januari 2013

Januari är ju den stora bokslutsmånaden, såväl i bokbloggarvärlden som på kontoret. Måttligt med lästid men egentligen ganska bra böcker och ännu mindre bloggtid. Det blev i alla fall fyra utlästa böcker och av dem var

två på engelska
en översatt till svenska
två skrivna av män
en lånad på biblioteket
en en omläsning
två över 600 sidor

Det var härligt att återvända till Fagerholmland (Lola uppochner)men också många trevliga timmar på Milderhurst Castle (The Distant Hours). Och väldigt skönt att äntligen avsluta tegelstenen/det dåliga samvetet Tornet.

lördag 2 februari 2013

Langvår

Nu är jag ju inte någon Langnördexpert på samma sätt som Helena och Helena men för sisådär tjugofem år sedan läste jag alla hennes böcker och de tidiga har jag läst om både en och två och flera gånger (mina favoriter är Tragedi på en lantkyrkogård och En skugga blott).

Den 8 mars är det premiär för filmatiseringen av Mördaren ljuger inte ensam och även om filmatiseringar av böcker inte är mitt favoritpåfund och även om den förra Helenan har lekt Finn fem fel med trailern och snarare funnit femtio skulle det vara ganska roligt att gå dit. Tyvärr krockar premiären med en födelsedag i familjen men det kanske går att lösa.

Norstedts passar också på att ge ut de tre första (jag antar att de kommer att fortsätta men hur långt?) av Maria Langs böcker nu i mars:


Bilder från Norstedts.
Väldigt pastelliga men snygga, även om jag inte är helt förtjust i de lite lutade titlarna - på en kan det vara OK men upprepningen som är tänkt att skapa enhetlighet blir lite för mycket för mig, och enhetliga så det förslår är de ju ändå.


Bilder från bl.a Bokbörsen.
Här är de tre originalomslagen, om man vill jämföra. Sammantaget en salig blandning. Vad säger omslagsexperten Marcusbiblioteket?

Bonus: tre återutgivningsomslag:


Bibliotekstur

Idag hade jag lite tur när jag var inne på biblioteket - Torka aldrig tårar utan handskar 2: Sjukdomen av Jonas Gardell stod där på hyllan för snabblån. Men först ska jag läsa ut Fear the Worst av Linwood Barclay - olika sorter av det värsta, kan man kanske säga.