Utläst: Sisterland av Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfeld är en sådan där person som kan och får skriva olika sorters böcker, i alla fall ter de sig så när man läser beskrivningar av dem, men om man skalar bort en del av det yttre är de nog ganska lika ändå, men inte mindre bra för det.

I Sisterland är det ett synskt tvillingpar som står i centrum, eller snarare den ena hälften; den som helst av allt skulle vilja slippa den där förmågan att se saker. Kate har gjort sitt bästa för att uppnå vanligheten, man, två barn, villa, hemmafrutillvaro så länge men sedan ett ordinärt arbete. Hennes syster Violet har däremot gjort deras gemensamma egenhet till sitt levebröd - hon arbetar som medium och nu, plötsligt, förutser hon en jordbävning i den lilla stad där de båda bor.

Det är de små, små detaljerna som är allra bäst, som när Kate förklarar vad som gjort YYY till hennes förebild som förälder, eller barndomens utanförskap och hur Kate får en plats i tillvaron med hjälp av sin förmåga men samtidigt mår ganska dåligt av det. Och hur det får finnas en hel del tvekan i det de förutser, att det är mer vaga aningar än total säkerhet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller snarare, det blir nästan aldrig som man tänkt sig, inte ens om man har en viss talang för att se framåt i tiden. På samma sätt är det svårt att förutse vart den här historien ska ta vägen. Det finns så många vägskäl på sätt och vis, så många gånger när jag skulle vilja säga "nej, inte så" men det går ju inte och ändå vilar jag i någon sorts trygghet i förvissningen att Curtis Sittenfeld vet vad hon gör.

Ändå är det som om det inte riktigt räcker till, som om jag hade velat ha mer eller något annat.