tisdag 5 november 2013

Utläst: Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan

Jag har läst de av Delphine de Vigans romaner som givits ut på svenska och tyckt att framför allt Underjordiska timmar var väldigt bra. Men det tog mig inte många sidor av Ingenting kan hindra natten innan jag insåg att den var ännu mycket bättre - och mycket obehagligare.

En kvinna finner sin mor död och vill inte, kan inte ta in detta faktum, trots att det egentligen inte är särskilt oväntat; på sätt och vis har det varit väntat i flera decennier. Dottern som finner och våndas är Delphine de Vigan, uppburen författare och som sådan, vad annat kan hon göra när det finns en historia som vill bli berättad, än att ge sig in i dess våld. Men det är plågsamt och jämte historien om modern Lucile får man följa vägen dit, med undanflykter och uppskjutanden, med möten och kommentarer.

En dysfunktionell familj dissekerad in på bara benen, mytologin separerad från verkligheten, sjaskigheten uppenbarad - men också vackra minnen, för det är aldrig endimensionellt, trots att det är ganska förfärligt. En familj där ett av barnen avlider före tio ålder och det skulle kunna räcka där men det sker fler dödsfall och det öppnas nya avgrunder. Om och om igen. Man tror sig veta var man befinner sig, var det är fast mark men allt är ett gungfly.

Det är ärligt, på så sätt att Delphine de Vigan tydligt berättar vad hon inte vill, inte kan skriva om. Det finns frågor hon inte ställer, personer hon inte ställer dem till, trots att de skulle kunna tillföra bitar av Lucile. Det finns egna upplevelser som inte återberättas, eftersom de gör för ont. Men det som finns räcker och blir över på smärtkvoten.

Det skulle så lätt kunna bli outhärdligt men då finns ju de vackra minnena, som motvikt, och även om nuets reflektioner kring skrivandet mest beskriver ett obehag finns också det som ger stadga, styrsel och en riktning utanför skrivandet. Och så finns språket där, målande utan att det blir för mycket, smidigt och levande men samtidigt lätt återhållet.

På sätt och vis tycker jag att slutet blir en aning för abrupt, det är många år som försvinner i några få meningar men just där är vi kanske för nära nuet, för nära Delphine själv och jag kan inte låta bli att undra om det inte finns en aning av besvärjelse över det hela - för även om man kan förstå och sympatisera med Lucile, vill man inte följa hennes föräldraexempel och även om hennes bipolaritet inte gått i arv finns det naturligtvis gemensamma personlighetsdrag. Men på det stora hela är det vackert, ömsint och respektfullt - och synnerligen läs- och minnesvärt. Själv fick jag gåshud.

Den något mindre men ändock till viss del självbiografiska Dagar utan hunger har jag skrivit om tidigare.

Inga kommentarer: