fredag 8 november 2013

Utläst: Before I Go to Sleep av S. J. Watson

Även Before I Go to Sleep av S. J. Watson köpte jag i en välgörenhetsbutik under min Oxfordresa. Jag började läsa på fredag morgon - på lördagen satt jag uppe till klockan ett för att läsa ut den, något som inte hör till vanligheterna i min småbarnsföräldratillvaro dominerad av sömn- och tidsbrist, men jag kunde inte, ville inte vänta.

En morgon vaknar Christine till en främmande tillvaro - hon är inte tjugonånting utan medelålders, mannen bredvid henne i sängen bär en vigselring, liksom hon själv, och förklarar att han heter Ben och att de är gifta sedan tjugo år tillbaka, att hon råkat ut för en olycka och därför lider av minnesförlust: varje morgon är det likadant, allt från gårdagen och de senaste tjugo åren är borta, blankt, utraderat.

Det visar sig dock att hon fört dagbok och på så sätt får läsaren följa med in i denna mardröm av upprepning. För när man inte alls kan lita på sitt minne blir man väldigt sårbar och måste lite på andra men kan man verkligen det? Varje dag ringer en läkare hon träffar i smyg och berättar att och var dagboken finns, varje dag inleder hon med att läsa sig fram till nuet. Och pusslet stämmer inte riktigt - liksom hennes frågor inte längre stämmer i andra sammanhang, för nu blir hon ju påmind av dagboken.

Det är obehagligt, väldigt obehagligt, på ett lågmält sätt. Finns det ett reellt hot eller är allt bara undermedvetna försök att skapa ordning i kaos? Är det brottstycken av minnen som kommer eller är det fantasier? Försöker alla dölja saker eller är det bara något Christine inbillar sig? Och kan jag som läsare lite på Christine?

Ibland när jag läser fiktiva dagböcker blir jag lite trött på den ickeautentiska känslan - jag har någon sorts idé om hur man skriver dagbok i verkligheten och de litterära kan vara lite för detaljerade, lite för mycket förklaringar för läsaren av saker som borde vara självklara om man inte just tänkte sig en läsare i allmänhet, lite för långa avsnitt. En dags anteckningar kan vara så omfattande att de borde ha tagit timmar att skriva (och i praktiken har tagit författaren veckor). Här tangerar omfattningen verkligen gränsen, särskilt som Christine varje dag läser igenom det hon skrivit tidigare, samtidigt som det är begripligt att så mycket som möjligt måste finnas med - för hennes egen skull. Hon själv är läsaren som måste informeras om allt, igen och igen.

Och naturligtvis finns det åtminstone en väldigt snygg vändning där läsaren hänger i luften på precis samma sätt som Christine och det är inte något fusk alls från författarens sida, det är de förfärliga premisserna.

Inga kommentarer: