Omläst: Min syster Sophie av Guy Burt

När jag läste Guy Burts Min syster Sophie för första gången 1996 var jag så begeistrad att jag direkt högläste den för min dåvarande pojkvän, möjligen efter att ha läst om den en gång däremellan. Sedan dess har jag läst om den en gång före den omläsning jag gjorde nu.

Det är en bok som lämpar sig väldigt väl som högläsningsbok (nu, när alla lyssnar på böcker borde inte högläsning vuxna emellan vara så främmande men det känns ändå ganska udda), eftersom större delen av texten är just en person som berättar för en annan, även om det i dessa stycken är ett helt okommenterat berättande, kommentarerna kommer sedan i de stycken där den det berättas för får komma till tals.

Mattie och hans två år äldre syster Sophie hade en ganska märklig barndom, dagar i frihet från det mesta men också något mycket hotfullt alldeles i ögonvrån. Två frånvarande föräldrar, den ena fysiskt, den andra psykiskt, en brådmogen och extremt intelligent storasyster och så en lillebror, alltid steget efter men också alltid räddad och omhändertagen av Sophie. Kärlek och beundran men också oro och förundran, närhet och avstånd och något som hände. Något vi närmar oss, steg för steg, medan Mattie berättar och Sophie lyssnar, invänder, försöker förstå.

Jag, som vet ganska väl hur allt hänger ihop sedan länge, får ändå nya sätt att se på det hela efter alla dessa omläsningar. På sätt och vis känns det som om den kom före sin tid; alla som läser en viss typ av spänningslitteratur känner igen en del av berättargreppen, men för mig var Guy Burt först och jag tycker att han gör det väldigt bra, utströendet av ledtrådar, omsvängningar och extra twist. Barndomen är så levande, jag känner damm och värme, ser så mycket för mig - utom det som ska vara höljt i dunkel ännu ett tag. Den nästan osannolika vind-för-våg-tillvaron kan jag känna ett motstånd mot trovärdigheten i men samtidigt är det ju bara enskilda händelser som återges, väl valda utsnitt ur flera års liv. Naturligtvis var det inte sommarlov jämt, även om det ter sig så.

Det bästa är det smygande hotfulla, utifrån och inifrån familjen, vem är den där Gubben Slusk/Snusk, egentligen? Nästan tjugo år senare är det nog så att man går snabbare på en viss typ av tolkningar än när boken skrevs, på gott och ont. Och Sophies genomskådande av de vuxna, hur hon manövrerar och manipulerar, i alla fall i Matties ögon. Obehagligt är det, hur som helst. Och mycket bra.

Guy Burt slog igenom som författare vid 20 års ålder med Fällan, som är bra men inte som Min syster Sophie, och därefter har han givit ut ytterligare en roman, The Dandelion Clock, som jag inte läst. Istället har han undervisat på Eton ock skrivit för film och TV - senast The Bletchley Circle. Med tanke på vad jag tycker om de två av hans böcker jag läst borde jag nog se den snarast.