Utläst: Marionetternas döttrar av Maria Ernestam

Hittills har jag läst allt som publicerats av Maria Ernestam och jag är ganska övertygad om att jag kommer att fortsätta göra det. Även om de senare romanerna för mig inte alls lever upp till de två förstas nivå har hon landat i något ganska stabilt - det är relationer, hemligheter och någon liten twist på det hela, även om det inte är så underbart utflippat som i Caipirinha med döden eller så både övertygande skildrat och med sådana bråddjup som i Busters öron.

Marionetternas döttrar är den senaste och min läsning har dröjt ett bra tag - tills jag nu kunde låna den som e-bok på biblioteket. Jag har läst på telefonen och det har gått mycket lättare att vänja sig än vad jag trodde skulle vara möjligt. Faktiskt så lätt att jag direkt efteråt lånade ytterligare en bok på samma sätt.

Mariana är leksaksaffärsinnehavarinna och högläserska, dockmakerska och karusellskötare; den som driver familjeföretaget vidare i den lilla staden där hon växt upp. Just nu ensam, eftersom hennes man fått en möjlighet att ägna sig åt sin forskning utomlands och den tonåriga dottern följt med honom. Ändå inte ensam, eftersom hon har sin mor och sina systrar - och mannen hon träffade vid ett tillfälle och nu mailväxlar med. Och tur är väl det, när det börjar hända märkliga och ganska hotfulla saker i bygden, där det annars varit lugnt i några decennier efter den skakande dag då Mariana fann sin far mördad, sittande på en av karusellens hästar, ett brott som aldrig klarats upp. Allt tycks ta sin början när en amerikansk journalist flyttar dit för att skriva en bok. Han talar med alla och får dem att öppna sig och plötsligt börjar ytor rämna både här och där.

Den här boken har fått ganska blandade omdömen och recensioner och jag får nog sälla mig till den negativa skaran, även om jag egentligen inte vill det. Det går snabbt och lätt att läsa och jag vill hela tiden fortsätta och se hur det ska gå, samtidigt som det mesta lämnar mig oberörd, just när så inte borde vara fallet. Det är för många plattityder och karikatyrer, för många alltför uppenbara symboler som används. Dessutom är de flesta av personerna svåra att sympatisera med - antingen är de alltför elaka/själviska/småaktiga eller för goda/begåvade/speciella. De mörka stråken virvlar runt men får aldrig något riktigt fäste utan faller snarare ner som stoft på en tjock, dämpande matta av "feel-good", trots att det bitvis är hemska saker som skildras.