Utläst: Skuggland av Jonas Brun

Jag har stått på biblioteket med Jonas Bruns Skuggland i handen, läst baksidestexten, funderat - och ställt tillbaka den. Sedan lyssnade jag på jurydiskussionen inför utdelandet av Sveriges Radios Romanpris och insåg att jag nog verkligen ville läsa den, än mer sedan den faktiskt tilldelats priset. Nu är jag väldigt glad över att jag lyssnade på det där programmet för det hade varit väldigt synd om jag missat den här boken helt.

Två pojkar, elva-tolv år gamla, som delar förnamnet Erik, en tråkig skolklass, en frånvarande ouppnåelig fader, ett dataspel, ett hus som en manifestation av en dröm men också något som tär. Ett gläntande på dörren till vuxenvärlden och två motstridiga aningar till önskningar, något som ställs på sin spets när ytterligare en pojke börjar i klassen. Det hela kulminerar i ett försvinnande - eller två. Två pojkar försvinner och en blir kvar, ett slut och en början och utgångspunkten för hela berättelsen. Att vara den som blev kvar.

En analys av ett försvinnande, av det som ledde fram till det. Ett framläggande av och vridande och vändande på minnen - för att bevara, för att besvara, för att besvärja. Ibland blir det nästan för mycket, för mycket av Michael Jacksons liv och leverne, dataspelet Shadowlands, beskrivningar av verkliga välkända försvinnanden och kidnappningar, spegelhistorier som förstärkning och relief men oftast precis tillräckligt mycket för att jag ska gå rakt in i texten, rakt in i dået.

Jag är född ett par år tidigare än huvudpersonerna men skillnaden är tillräckligt liten för att det mesta ska vara mer än välbekant. Jag gillade inte Michael Jackson men han tillhör också mitt mellanstadiesoundtrack, liksom de dataspel jag aldrig spelade ändå finns där som ett perifert minne. Det behövs så lite för att jag ska vara där igen, för att tjugofem år ska raderas på ett ögonblick och ett av mina elvaårsminnen ska ta över. Ett par ord, en doft - eller några takter musik. Tjugofem år överbryggas av ett par ackord, en röst. Och det är ingenting konstigt med det. Att det är sju år kvar tills min äldsta befinner sig där är däremot totalt obegripligt, ofattbart, ogreppbart. Framåt i tiden kan jag inte föreställa mig, inte associera.

Ibland undrar jag om inte vi som är födda på 1970-talet är den mest nostalgiska generationen någonsin. Eller om det är så att många av oss inte vill bli vuxna; att någonting faktiskt var som allra bäst under vår barndom och att den ljusnande framtid inte var fullt så ljusnande för oss som den varit tidigare. Eller handlar det bara om en att en tidigare inte skådad nivå av konsumtion uppnåtts, att leksaker och småpryttlar intagit en allt större plats i våra liv, vilket innebär att vi fäster våra minnen vid dem mer än vid platser och människor?

Alltså talar den här boken till mig på det nostalgiska planet, att dela en tid, att dela den sortens minnen, men det bästa är ändå funderingarna kring det dubbla - tvåsamheten i kärlek och vänskap och den sköra gränsen däremellan, om det är en gräns, om det inte är ett kontinuum. Funderingarna och formuleringarna:

"Är man två är man fulländad, komplett. Är man två är man aldrig ensam. Och så växer man samman"

"Med en backup kan man aldrig dö. En andra chans är alltid möjlig. Med en backup är man aldrig ensam, man är ständig och identisk. Man är och förblir förbunden."

"Vissa säger att kärlek är att hitta sin andra hälft. Finna den som ska komplettera en, göra en hel, göra två till ett. Det tror inte jag. Jag säger att kärlek är att finna sin like, sin tvilling, sin backup. Finna den som gör en dubbel, som gör en till två och gör det omöjligt att någonsin mera vara ensam."

De kan kanske te sig banala men i kontexten får de fler betydelser, både vackra och skrämmande. Och därtill det där huset, det vackra, hyllade, det som föräras ett reportage i en inredningstidning och guidade rundturer med fadern arkitekten för alla gäster. Huset som byggts som en kärleksförklaring, en morgongåva, en drömuppfyllelse: "[...] i slottet där hon är prinsessa, det som byggts bara för henne. Slottet som kostat dem all deras tid och alla deras pengar och som var en värdeförvaring för deras kärlek." De perfekta övre planen - och källarvåningen som är motsatsen, mörk, rörig, ofärdig. Som själens mörkaste skrymslen.