tisdag 21 maj 2013

Utläst: Nu ser du mig av S. J. Bolton

Så här lite efter alla andra har jag läst Nu ser du mig av S. J. Bolton. En bok som läst sig själv för min del, väldigt behagligt på det sättet, väldigt obehagligt med tanke på innehållet.

Sedan jag fick barn har jag blivit väldigt känslig för allt våld mot barn men ju längre tiden lider, desto svårare får jag för skildringar av extremt våld även mot vuxna. Jag har svårt att känna något annat än äckel och en längtan till pusseldeckare med barmhärtigt snabba giftmord men ändå utsätter jag mig för det, såväl i min läsning som min periodvis höga konsumtion av Criminal Minds, Wire in the Blood och så de vanliga CSI.

En kvinna dör i Lacey Flints armar, vilket kastar henne från den vanliga tjänsten som polis rakt in i mordutredningen, trots att hon inte alls borde vara där. Pusselbitarna som läggs tyder på att det är en efterföljare till Jack the Ripper som härjar. Laceys expertkunskaper i just ämnet Jack the Ripper är till stor nytta för teamet, samtidigt som de väcker vissa funderingar. Något mer hon är expert på är att inte ta hand om sig själv, vilket en annan polis tar som sin uppgift, till Laceys stora förtret.

Det är svårt att skriva om deckare och thrillers utan att avslöja för mycket om handlingen men jag tycker nog att den här romanen fått oförtjänt mycket beröm för intrigen. Visst, exakt hur alla detaljer hänger ihop ser jag inte förrän mot slutet men större delar faller på plats ganska tidigt; en del av de antydningar och ledtrådar som serveras är inte precis av det subtila slaget. Det här betyder inte att den skulle vara dålig, bara att den inte riktigt levde upp till mina (som så ofta för högt ställda) förväntningar. Författaren använder också ett grepp som jag inte är särskilt förtjust i, även om jag inte kan påstå att det är rätt igenom oärligt.

Mina känslor för Lacey Flint är ganska blandade. Jag har väldigt svårt att få ihop hennes splittrade personlighet, samtidigt som hon ibland lyckas framstå som väldigt stereotyp, och hennes pardans i otakt med Mark Joesbury är ganska irriterande. Ändå är det något med henne jag faktiskt gillar, oklart vad.

Drivet i berättandet är det heller inget fel på. För jag vill ju veta hur det går, hur de där sista detaljerna ska klarna. Och så vill jag ha ett slut på de bestialiska morden, som jag läser varannat ord i beskrivningarna av. Mer klarar jag faktiskt inte.

Inga kommentarer: