torsdag 28 mars 2013

Utläst: Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson var en av de två av de nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2013 som jag hade lust att läsa innan jag lyssnat på programmen och intresset minskade inte av den ganska livliga diskussionen jag fick höra, även om jag plötsligt tyckte att betydligt fler av de nominerade var lockande, så jag lånade den på biblioteket.

Hela läsningen hade jag romanprisdiskussionen i bakhuvudet, vilket störde någon gång ibland - just därför att jag även om jag inte håller med den som var tvärtemot de andra där ändå inte kan dela den entusiasm de flesta av dem kände. Det jag också har i bakhuvudet är Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh, där huvudpersonen möter mycket av det Mira möter men tar det på ett delvis annorlunda sätt, mycket så klart beroende på föräldrarnas syn på utbildning.

Nio år av ett liv, större delen av 1980-talet i en förort till Göteborg där segregationen är total och barnen med finska föräldrar går i speciella klasser där i stort sett all undervisning bedrivs på finska - för att de ska hänga med är förklaringen men konsekvensen är ett ännu större utanförskap. Nio år av kamp mot skola, klasskamrater, samhälle - då och då också mot föräldrarna men ganska sällan. Nio år av ilska, frustration och försök att stå ut, slagsmålen som avtar men utan att aggressionen egentligen gör det.

Visst, det är en ilska som inte är helt vanlig, liksom en utagerande kvinna/flicka inte är det, och språket är lite annorlunda med nya sammansättningar och ett visst vridande och vändande men det känns inte som om det är tillräckligt speciellt för att det ska kunna ta mig förbi det faktum att jag inte bryr mig särskilt mycket om Mira och inte någon annan heller. Om man tänker sig att det är hennes hårdhet som gör att jag inte kommer henne in på livet kan man nog säga att författaren lyckats men för mig gör det läsningen ganska ointressant.

Jag saknar också känslan av att det är så nytt och annorlunda - det har varit stor uppståndelse kring några halvmisär- (helmisär-) uppväxtskildringar de senaste åren och jag har läst dem men mest väsentligt är nog alla ungdomsböcker jag läste i slutet av 1980-talet. Där fanns de, Mirorna, i parti och minut, också de arga, också de utagerande. Men med ett något mer vårdat språk, även när deras historier berättades i jagform. Där väjde författarna för viss råhet men inte vad gäller tillvarons torftighet.

Inga kommentarer: