torsdag 26 januari 2012

Omläst: Drottningens juvelsmycke av C.J.L. Almqvist

Så, nu är det äntligen dags. Hur många gånger i år har jag nämnt titeln Drottningens juvelsmycke? Många. Men nu är jag färdig med omläsningen och efter det här inlägget ska jag vara lite mer restriktiv, tror jag.

Drottningens juvelsmycke eller Azouras Lazuli Tintomara - Berättelse om händelser näst före, under och efter konung kring Gustaf III:s mord gavs ut för första gången 1834 och blev mycket omtalad då. Sedan har den tryckts om och om igen men min känsla är att det är relativt få som läst den, även om många känner till namnet Tintomara och har en del vaga aningar om denna gestalt.

Det är en "roman i tolv böcker" som lånat fritt från andra genrer, en sorts allkonstverk i bokform, om man så vill. Det är brev, det är scener återgivna som ett drama, det är noter och sånger och vanlig hederlig epik. Första gången jag läste den (det här var tredje) tyckte jag att detta var ganska jobbigt och fastnade vid varje genrebyte, nu tycker jag bara om det. Det finns också en berättare som kommenterar saker då och då med att han inte kan intyga sakers beskaffenhet och äkthet. Det är en del franska också; det var ju språket på modet vid den tiden och min franska är minst sagt otillräcklig. Jag förstår en fjärdedel och tar resten på sammanhanget.

Den centrala händelsen är alltså mordet på Gustaf III, även om det som händer efteråt är det som kvarstår längst i minnet. Huvudpersonen Tintomara (eller Azouras eller Lazuli eller Tournerose) gör egentligen knappt entré förrän efteråt men sedan är det henne man som läsare följer i spåren, liksom alla övriga inblandade. Pojkflickan, flickpojken, androgynen, den naiva och oskuldsfulla gestalten som lett så många i fördärvet blott genom att inte älska dem tillbaka. Hon är dotter till en aktris, har växt upp på Kungliga teatern och är lekkamrat, och mer, till Gustaf III:s son. Hon är en bricka i ett spel men gäckar länge samtliga spelare.

Det är laddade pistoler och tunnaste voile, det är förklädnader såväl på som utanför maskeraden, det är grevar, baroner, friherinnor och pantlånare, det är titelns juvelsmycke som på sätt och vis känns ganska ovidkommande, det är 1700-talets slut som det sågs i början av 1800-talet. Det är alldeles, alldeles underbart.

Inga kommentarer: