David, en frånskild, medelålders lärare i kommunikation och poesi på ett universitet i Kapstaden, inleder en affär med en av sina elever. Han förväntar sig en enkel uppiggande historia men följden blir en annan: han ställs inför universitetets disciplinnämnd men vägrar be om ursäkt och förklara sig på det förväntade sättet och tvingas lämna sin tjänst. Han tänker sig att han i stället ska skriva en opera och flyttar för en tid hem till sin dotter, som har en liten gård på landet.
Dottern är i 25-årsåldern och har nyligen blivit lämnad av sin flickvän. Hon försörjer sig på att sälja blommor och grönsaker på marknaden och på att ha hundpensionat. En enkel tillvaro där David småningom börjar hjälpa till på det lokala "djursjukhuset" men där allt vänds på ett ögonblick: en dag blir de attackerade av tre svarta män och David kan inte skydda sin dotter. Deras redan komplicerade relation blir ett minfält där skammen skär djupa sår och kommunikationsläraren ställs inför sitt livs största kommunikationsproblem.
Det är en obehaglig bok att läsa och jag värjer mig mot den: jag som tror på orden, de skrivna och de talade, ser här hur de bara fjärmar David och hans dotter från varandra. Och jag är så oskyddad när jag läser, efter att ha befunnit mig i ett humoristiskt och skröneartat 1700-tal slår denna obehagliga nutid hårt mot mig. Skammens tunga våta filt lägger sig över allt och alla: skammen över vad man utsatts för men också skammen i att vara dem som befinner sig i den historiska förtryckarpositionen i apartheids Sydafrika.
