tisdag 13 maj 2008

Utläst: Balen/Höstflugorna av Irène Némirovsky

Jag har aldrig förstått skillnaden mellan kort roman och lång novell, om någon sådan egentligen finns. Detta trots ett antal poäng i litteraturvetenskap. Balen och Höstflugorna går i alla fall under beteckningen romaner, även om särskilt den förra ger mig en synnerligen påtaglig novellkänsla och båda en bagatellkänsla.

Ett par har kommit upp sig här i världen och ska ge sin första stora bal. Deras dotter Antoinette fylls av förväntan, vilken byts i hämndlystnad när det visar sig att hon inte ska få vara med, utan förväntas gå och lägga sig innan gästerna kommer. Och nog hämnas hon.

Det är ett krypande obehag som följer berättelsen; vad ska ske när det hela uppdagas men samtidigt känner jag mig ganska oengagerad i huvudpersonen. Jag får också någon sorts idéer om att författarinnan personligen hatat och föraktat sin egen mor och skriver om det på det här sättet (jag har inte någon som helst grund för detta, eftersom jag inte läst på om Némirovsky) och det ger en ytterligare klibbighet.

Titeln Höstflugorna ger mer av stämning än faktisk innehållsbeskrivning. Det är en historia som spänner över en betydligt längre tidsrymd; en rysk adlig familj går i exil till Paris och en tid stannar den gamla amman och trotjänarinnan kvar, innan hon tvingas ge sig av hon också.

Det är något mycket Tjechovskt över den; godset på landsbygden, väntan, men det är något av än mer akut brytningstid och en känsla av att ingen går säker.

Inga kommentarer: