lördag 23 februari 2008

Bokfemman vecka åtta

Temat är sorg och det var svårare än jag trodde. Efter att ha läst The Year of Magical Thinking, the book om sorg och inte alls uppskattat den är det som om jag måste rannsaka mig själv först. Vad är en bra bok om sorg? Och var går skiljelinjen mellan sorg och plågsam saknad? Böcker om sorg eller sorgliga böcker? De sorgliga böckerna är så många fler än de som egentligen handlar om sorg. 

De böcker jag först kom på var samtliga av Peter Pohl! När jag skrev om Nu heter jag Nirak skrev jag att han givit mig några av mina stora läsupplevelser och många av dem handlar om sorg - och är oerhört sorgliga. Jag har tjuvkikat på andras listor och ser att jag inte är ensam om den uppfattningen. Det är också döden, den nära förestående för någon närstående, som dominerar listorna. Det finns ju så mycket annan sorg men jag hamnar också där. Framför allt hos barn som dör, för att det är så fel. Så: 

Alltid den där Anette av Peter Pohl. Den börjar med sorg, den börjar med en allrakäraste tvillingsyster som dör och vars skugga faller över hela livet. Sorg är kanske inte det första de flesta förknippar den här boken med men det är som att allt kommer ur den där sorgen över att ha blivit lämnad kvar. Och sedan svek efter svek. 

Jag saknar dig, jag saknar dig också av Peter Pohl. Ännu en tvillingsyster som dör, denna gång i en olycka. Ännu en syster som måste överleva, leva kvar utan sin andra halva. 

Jag går bara ut en stund av Isobel hadley-Kamptz. När den spirande moderslyckan vänds i den största, svåraste sorgen. Jag tror inte riktigt på skildringen av hur den fiktiva Isobel hanterar sin sorg men allt det andra är så övertygande att jag går med på också det. Sorgen och smärtan som blivit text. 

Birthday Letters av Ted Hughes. Under många år skrev Ted Hughes dikter om sin avlidna f. d. fru Sylvia Plath. Somliga har sett honom som en veritabel mördare och om inte det så som allmänt hemsk, eftersom han förstörde hennes sista dagböcker, av hänsyn till barnen hävdade han, för att dölja vad det stod om honom själv, hävdade andra. Hur som helst tycker jag om de här dikterna och jag tycker att sorgen finns där mest hela tiden: sorgen över det liv som inte blev som de tänkt, sorgen över allt som blev så fel och sorgen över hennes alltför tidiga död. 
 
Harry Potter-serien av J. K. Rowling. Sorgen efter föräldrarna Harry inte minns är det som gör mig riktigt berörd av den här serien. Saknaden och längtan efter dem, styrkan i deras kärlek och tomrummet de lämnat efter sig.

1 kommentar:

Anonym sa...

Minnet av föräldrar man inte mött´kan vara det bästa.De blir bara bättre med tiden-inte som med verkliga föräldrar-där kan det vara tvärt om!