måndag 20 februari 2017

Utläst: Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag läste Egenmäktigt förfarande en aning efter alla andra och blev måttligt förtjust. Jag kunde inte förstå mig på Ester Nilsson och blev mest trött på hennes oförmåga att handla någotsånär vettigt (som om förälskade människor någonsin varit särskilt kapabla att göra det). Jag blev också förvirrad av sakligheten och distansen som var själva textens yttre signum i kontrast mot innehållet. Alltså har jag aldrig känt mig särskilt trakterad av fortsättningen Utan personligt ansvar, förrän nu, när en person med gott omdöme som inte heller höjt Egenmäktigt förfarande till skyarna hävdade att den var betydligt bättre. Och så stod den där på biblioteket när jag skulle titta efter en annan bok.

Det har gått några år efter historien med Hugo Rask men Ester Nilsson har nog egentligen inte lärt sig något. När hon träffar skådespelaren Olof Sten trillar hon dit igen, trots att han är gift och inte tänker lämna sin fru, trots att hon inte vill vara älskarinna igen, trots att han behandlar henne förfärligt, trots allt möjligt.

Det låter kanske som en hopplös upprepning men den här gången kan jag följa med i Esters vändningar. Den allvetande berättaren fångar upp mina invändningar, meddelar att Ester skulle ha kunnat tänka si eller så, se det eller det - men icke. Den förälskade Ester analyserar varje ord Olof säger och inte säger, hur han säger dem och skriver dem - och nästan hur han inte säger dem. Hon tolkar alla tecken till sin egen fördel, eller till relationens fördel - den relation Olof hävdar att de inte har. Han vacklar och tvekar, säger nej men tycks mena ja, ja, ja, bara hon inte kräver mer än vad han för tillfället är beredd att ge, vilket aldrig är särskilt mycket.

Och Ester väntar och längtar, finner sig, och finner sig inte. Drömmer framtid och liv, också när det är helt barockt att göra det. Hon googlar skilsmässostatistik och vägrar lyssna på väninnorna som varnar. Hon ser att hon följer sina gamla mönster men människor är olika, någon gång måste det ju sluta annorlunda. Väl?

Så den distans jag inte fick ihop i den förra boken fungerar utmärkt här. Kanske för att jag förväntar mig den, kanske för att jag serveras både Esters egen analys och en yttre analys av Ester. De dubbla nivåerna som gör det hela till en sorts fallbeskrivning. Och ja, Ester är fortfarande enormt enerverande men det bekymrar mig inte alls lika mycket.

lördag 18 februari 2017

Utläst: Victorian Secrets - What a Corset Taught Me about the Past, the Present, and Myself av Sarah A. Chrisman

Sarah Chrisman älskar viktorianska kläder men skulle aldrig kunna tänka sig att bära en korsett - tills hon på sin tjugonioårsdag får en av sin man. Motvilligt tar hon på sig den och han hjälper henne att snöra åt den - och plötsligt, som genom ett trollslag, materialiserar sig en kropp hon kan trivas i för henne i spegeln. Borta är valkarna och ojämnheterna, borta är de lösa, vaga konturerna. Korsetten blir snabbt oumbärlig för henne och hon inleder sin resa från ful ankunge till mycket midjesmal svan.

Jämte sin egen historia, med stort fokus på ytterligheterna hon möter i form av ifrågasättande och förakt (en del personer är verkligen mer än lovligt ohyfsade) varierat med intresse och fascination, berättar hon mer allmänt om korsettanvändning genom historien men där är hennes slutsatser inte alltid de mest rimliga - även om operasångerskor också bar korsett innebär inte det att de kunde använda särskilt mycket av sin lungkapacitet; de lät absolut inte som dagens operasångerskor.

Det är en ganska märklig bok där författaren går från närmast total naivitet och okunnighet till att bli en korsetternas främsta förespråkare. Eventuellt är det så att hon överdriver också sina bristande kunskaper för att den dramaturgiska effekten ska bli större - inledningsvis har hon samma behov som läsaren av en sorts "Corsets for Dummies" - men snabbt når hon en nivå där hon närmast raljerande beskriver dem som inte nått hennes insikter (då inte de ovan nämnda som kanske förtjänar det).

Det dröjer inte länge innan hon bär sin korsett dygnet runt och vartefter hennes midjemått minskar ändrar hon såväl sitt sätt att klä sig som sitt sätt att röra sig. Vid bokens slut har hon en midja på knappt 55 centimeter, vilket är ganska extremt, men att hon också minskat en hel del i vikt nämner hon inte (det syns dock tydligt på bilderna).

Någon enstaka gång låter hon ana att det faktiskt är obehagligt att vara så hårt snörd men allt hon vinner på det överskuggar det negativa. Dessutom verkar hon vara väldigt smärttålig och kanske även finna en sorts njutning i ett visst mått av självplågeri.

Sarah Chrisman ser korsetten som en sorts svar på mycket av det som fattats henne och det tycks inte falla henne in att mycket av det hon uppnår (bortsett från 55-centimetersmidjan) inte alls kräver sådana drastiska åtärder. Samtidigt tycker jag om att läsa hennes något pratiga skildring och även om jag tittat på korsetter förr har jag då aldrig tillbringat så mycket tid på korsettbutikers hemsidor som medan och efter att jag läst den här boken.

fredag 10 februari 2017

Att höra till

Idag skriver jag om Emma Clines succédebut Flickornadagensbok.com.

Fjortonåriga Evie befinner sig i det där väntrummet mellan barndom och vuxenliv och längtar hem och bort. Längtar efter samhörighet och att bli sedd, vill något annat än tomheten och tristessen. Vad som helst skulle kunna svepa henne med sig och den som gör det är Suzanne, en av flickorna som lever i en "familj" kring sektledaren Russell.

Plötsligt får Evies liv en mening och riktning, även om den ter sig ytterst oklar, och hon får en på alla sätt oförglömlig sommar, på gott och ont. Hotet finns där redan från första sidan, det kommer att sluta illa, riktigt illa. Tack och lov är det inget frosseri i detta, utan det väsentliga är det mer allmängiltiga händelseförloppet fram till katastrofen.

Här finns recensionen.

torsdag 2 februari 2017

Månadsbokslut januari 2017

Hjälp - hur blev det februari? Jag är fortfarande inte klar med årsbokslutet och nu är det dags att stänga januari. Årets första månad var en bokslutsdimma med sjuka barn där jag stängde ned Facebook och bet ihop. Länge harvade jag på med Gérard Genettes Narrative Discourse, som visserligen är intressant men inte helt kompatibel med en enorm trötthet, men jag läste också om korsetter (jag är väldigt svag för korsetter i teorin, något mindre i praktiken) och så manuskriptet till en bok som kommer till hösten. Bloggandet var, som så ofta, satt på undantag.

Jag läste ut fyra böcker och av dem var

en skriven av en man
två på engelska
en översatt till svenska (från tyska - det grämer mig att jag inte kan läsa tysk littertur oöversatt längre)
en fackbok
två lånade på bibliotek
en ungdomsbok/YA

onsdag 1 februari 2017

Tematrio - Barn- och ungdomsböcker

Den här veckan frågar Lyran efter barn- och ungdomsböcker till sin Tematrio och det ska väl inte vara så svårt.

En av barnens julklappsböcker var Åsa Linds Sandvargen och den var så uppskattad att vi snabbt lånade de övriga delarna i trilogin. Zackarina bor med sina föräldrar i ett litet hus vid havet - en barnboksidyll - men det är ganska mycket de inte är helt överens om. Då är det tur att det finns en sandvarg på stranden, en sandvarg som kan svara på frågor och följa alla fladdriga tankegångar - och på sitt speciella sätt hjälpa Zackarina och föräldrarna att förstå varandra lite bättre. Underfundigt och väldigt fint, passande för barn i åldern 6-9 år.

En annan favorit sedan tidigare är Viktiga kartor för upptäckare och dagdrömmare av Sarah Sheppard. På ett antal uppslag med varsitt tema samlas en mängd fakta om såväl djur och ädelstenar som sjörövare och vulkaner. Allt knyts till världskartor och det finns mycket att upptäcka på varje sida. Lärorikt och underhållande för såväl barn som vuxna men målgruppen är nog ändå 5-8-åringar.

Tala är guld av Cammie McGovern är en amerikansk YA som inte väjer för komplikationer, utan snarare vadar i dem. Sista året i high school, en flicka med cerebral pares, en pojke med allvarlig OCD, en vänskap och kanske mer än så. Ibland blir det lite för mycket men annars tycker jag att den här typen av böcker ofta blir alltför tillrättalagda - "problemen" bottnar inte utan kunde vara utbytbara men här är de ständigt närvarande, samtidigt är personerna så mycket mer än sina diagnoser.

söndag 22 januari 2017

Utläst: Future perfect av Mara Lee

En liten ort i Skåne, två pojkar och en labil mor. Och så en flicka som de faller för, blint, dövt och med enorma konsekvenser för dem alla.

Dora, den galna, som det berättas historier om - vilka är egentligen fäderna till sönerna, och vad hände egentligen där ute på ön - som syr kläder som inte liknar några andra plagg. Hennes söner, den äldre Lex, den yngre Trip. Lex med mörker i sitt inre, som håller sig undan och hör de andra skratta, som tecknar med livet som insats och Trip med ljuset och glädjen.

Och hon, flickan Chandra, en katalysator som närapå går åt på kuppen.

Chandra, som hela tiden vetat att det är något farligt hos henne, och något farligt i språket. Orden betyder något annat i hennes närhet, får en annan laddning. Undertoner hon bara anar, undertexter hon inte förstår mer av än att de klistrar sig fast vid henne. Tvetydigheterna där hon blir till måltavlan gör hennes redan återhållsamma användning av sråket nästan obefintlig. De oförstående föräldrarna och lärarna och räddningen hos en släkting som låter henne vara - och låter henne möta Dora och Trip. En hemkomst men alldeles för kort.

Som en röd tråd genom berättelsen ett plagg, en särskild klänning, och en bok om densamma. En klänning för ritualer och brottslighet, för fetishism och smugglande, behandlad med giftiga ämnen och med dödsoffer som följd. Ett plagg som är för mycket, liksom utlevelsen är för mycket, och som är nyckeln till än mer.

Något sker och någon måste sota för det. Dora hamnar på mentalsjukhus, Trip får sin brors biljett till Paris och ett nytt liv tar vid. Han är för ung för det men det är ungdomen som får honom att klara sig - eller klara livhanken, för klara sig är något annat. Han är död men söker liv med sin kropp. Överallt och ingenstans har vi hört den förut men det brukar vara kvinnor som tar den vägen annars. Klockorna som klämtar över Nordsjön i Breaking the Waves klämtar här över Paris gator.

Lex famlar sig fram i vilsenheten, i spillrorna efter det som var och Chandra hamnar på en skola för vanartiga flickor, eller vad de nu är. De som också är lite för mycket, lite för utlevande. Bakom lås och bom men med vägar ut, i alla fall för somliga av dem. Ett mellanrum där Chandra får svar på frågor hon inte ställt, där undertonerna hon anat blir till hela ackord.

Om igen hoppas man, hoppas jag, att det ska vända, att det ska lösa sig, att trådarna ska bindas samman igen men det är som en uråldig tragedi som obönhörligt måste nå sitt slut.

Klockorna klämtar. Någon har gått under.

fredag 20 januari 2017

Självklart om skuggsidor

I en av förra årets kataloger från Svensk Bokhandel fastnade jag för titeln Handbok för städerskor, en samling noveller av en författare jag aldrig hade hört talas om men som tydligen var den senaste "upptäckten" bland avlidna författare och idag skriver jag om den på dagensbok.com.

Drygt 500 sidor med 44 noveller men det känns aldrig långt och de korta berättelserna växer mer och mer samman till en splittrad roman om ett långt ifrån enkelt liv, ett liv som följer författarens eget tätt, tätt. En vilsen uppväxt, en dysfunktionell familj, olika arbeten bland och nära de svaga och utsatta, egen alkoholism, en syster döende i cancer - nej, det är inga enkla saker men oftast är mörkret hanterligt; antingen är det sakligt och konkret skildrat, eller serverat med en mörk och drastisk humor som distanserande effekt.

Det självbiografiska, eller förment självbiografiska, eller kanske bara anat självbiografiska kan ibland bli till ett hinder men här skapar det i vart fall illusionen av autenticitet, av att det som skildras måste vara verkligt (för verkligheten överträffar dikten) och hela tiden är det med ett bevarande av såväl författarens som berättarjagets integritet.

Nu vill jag läsa de 32 noveller som utgör resten av Lucia Berlins författarskap.

Här finns recensionen.